Industrial Cool

Fabriksskorstenar som faller har blivit den visuella symbol som framförallt har fått beteckna industriell nedläggning och strukturomvandling. I den återuppståndna kolgruvan och koksverket Zollverein har några skorstenar fallit. Andra står kvar. I koksverket kan man gå in i rökgångarna under en av skorstenarna. Här är det numera svalt och fuktigt. Det dunkla utrymmet och de välvda tegelväggarna för tankarna till katakomber och källargångar. Inifrån rökgångarna kan man se upp genom den 90 meter höga skorstenen. I en liten cirkel högt ovanför lyser himlen. Att kunna stå här i hjärtat av ett nu stilla och tyst maskineri förstärker känslan av att befinna sig i ett postindustriellt tillstånd.

Numera muras det sällan upp fabriksskorstenar, i alla fall inte för industriell drift. Tegelskorstenar som för tankarna till fabriker har däremot blivit ett tema som konstnären Jan Svenungson använder sig av. Sedan 1992 har han uppfört åtta konstverk i form av fristående skorstenar. I bland annat Stockholm, i Sydkorea, i Finland och Tyskland har skorstenarna murats upp. De dyker upp omgivna av träd och i mitten av vattendrag. Vid Wanås slott i Skåne är skorstenen insprängd mellan högresta bokstammar. I Motala stöm, mitt i det återbrukade Industrilandskapet i Norrköping står skorstenen som en accent till det intilliggande Arbetets museum. Här drog verket 1999 igång en diskussion om konstens roll i samhället. Stiger skorstenen upp ur vattnet eller sjunker den? Svenungsons skorstenar är en slags surrealistiska symboler för industriell drift som inte finns. De är inte sotiga och inte heller avsvalnade eftersom de aldrig värmts av rökgaser. De kan sägas representera ett svalt (coolt) förhållningssätt till 1900-talets industrisamhälle, då murade tegelskorstenar uppfördes som funktionella fabrikstorn och högdragna fallosar som besvärjde framtiden.

Bredvid Alvar Aaltos iögonfallande silo i Toppila har en annan byggnad redan återbrukats. Det är inget särskilt spektakulär användning som här tar plats. Här huserar lågprisvaruhuset Halpa-Halli (ungefär: billiga hallen). Vissa spår av husets tidigare funktion samsas nu med affärens färgglada lågprisprofil. Allt återbruk av tidigare industrimiljöer handlar inte om att nya exklusiva inrättningar flyttar in.

I Toppila, en stadsdel i finska Uleåborg, står delar av ett pappersbruk kvar. En silobyggnad, med en spektakulär form står och förfaller mitt i ett relativt nybyggd bostadsområde. Fabriken ritades en gång av Alvar Aalto, nu väntar byggnaden på eventuellt återbruk eller rivning. Det har spekulerats i olika nya användningsområden för betongbyggnaden. Senast jag hörde något fanns det planer på att bygga om den till kyrka.

Den första film som visades för en publik var bröderna Lumiéres film “Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon” (La Sortie des Usines Lumière à Lyon) 1895. Filmen var kort, 45 sekunder, och visade hur de anställda vid fabriken efter en arbetsdag gick ut genom fabriksgrindarna.

Lumiéres film blev för några år sedan utgångspunkten för den tyske filmaren Harun Farockis film “Arbeiter verlassen die Fabrik” (Arbetarna lämnar fabriken). Han inspirerades av Lumiéres film och letade upp filmklipp där arbetare i olika sammanhang har filmats medan de har lämnat olika fabriker. Farockis film är en sorts meditation över 1900-talets industrialism.

I Lumiéres film användes arbetarnas sorti som ett sätt att visa på rörelsen i det nya mediet. Först efteråt, menar Farocki, har man kopplat samman denna sekvens med större frågor om samhälle och industrialism. Såhär i början av 2000-talet kan sortierna symbolisera industrins nedgång i Västvärlden, och framväxten av föreställningar om ett postindustriellt samhälle.

Länkar:
Artikel av Farocki i Senses of Cinema om Workers leaving the Factory.

2,7 miljarder kronor. Det beräknas enligt en artikel i DN (6 maj 2008) vara kostnaden för att sanera 38 av Sveriges mest förorenade industriområden. Siffran är baserad på inventeringar som landets länsstyrelser har gjort. Gamla fabriker, från BT Kemi i Teckomatorp i söder till Stugsunds träimpregnering i norr, har lämnat spår som utgör stora miljö- och hälsoproblem.

Kontaminerade industrilandskap kallas med en engelsk term för brownfields, till skillnad från greenfields som är oexploaterad mark. Innan man överhuvudtaget tänker på eventuellt återbruk av industrimark, eller brownfields, är naturligtvis sanering nödvändig. När det gäller omvandlingen av brownfields till tilltalande postindustriella landskap har det amerikanska företaget D.I.R.T. Studio, drivet av Julie Bargmann gjort sig ett namn internationellt. De använder sig av en estetik som harmonierar med fenomenet Industrial Cool. På företagets webbplats beskrivs vad som motiverar deras arbete:

D.I.R.T. studio operates out of a love for the landscape, a concern for marginalized communities and an obsession with urban regeneration. We feel obligated, better yet, inspired to remake fallow Brownfields and derelict terrain into renewed landscapes of ecological and cultural production.

Ett av Bargmanns favoritexempel på lyckad återanvändning av förgiftade industriområden är Landschaftspark Duisburg Nord. Bakom omvandlingen ligger landskapsarkitekten Peter Latz.

Latz vill att de platser han arbetar med ska ha en narrativ dimension som kan berätta om miljöernas tidigare bruk. Även växtlighet har medvetet använts i omvandlingen. På vissa ställen ser man tydligt att träd och andra växter är planterade i ett mönster. På andra ställen växer de till synes okontrollerat samman med metallen och betongen.

Den förorenade marken har på olika sätt bearbetats för att bli ofarlig för besökare. Stora massor med arsenikmättad jord har fraktats bort. Andra delar av marken har förslutits för att förhindra läckage. De växter som medvetet har planterats i området har valts ut för att de antingen kan bidra till nedbrytningen av rester från den industriella driften, eller för att de trivs i just denna typ av ekologiska miljö. Tanken har dock hela tiden varit att förena de forna industriella konstruktionerna med ny grönska.

Latz har velat frångå en protektionistisk natursyn. I landskapsparken använder man sig av termen industrinatur, vilken betonar att den industriella aktiviteten har gett upphov till en sorts ny natur. I bästa fall är det denna typ av natur som förgiftad industrimark efter viss sanering kan ge plats för.

Artikeln i DN om sanering av giftiga industriområden.

D.I.R.T: Studio.

Teknikhistorikern Anna Storms doktorsavhandling ”Hope and Rust” som handlar om tre återbrukade industrier, varav en är landskapsparken i Duisburg.

Nine Inch Nails ger nu bort sitt kommande album The Slip. Detta band sorteras ofta in som industrimusik, även om frontfiguren Trent Reznor inte själv vill begränsa sig till detta fack. Det är inte första gången NIN ger bort sina album. Istället lanseras de i gratisversioner samt i påkostade varianter som trogna fans kan köpa. Genom att experimentera med distributionsformerna för sina alster tänjer NIN på reglerna i musikindustrin. Det är ett klart konstruktivt initiativ som luckrar upp de statiska positionerna i dagens skyttegravskrig om fildelning och piratkopiering.

Nine Inch Nails webbplats, med länk till det nya albumet.

Nej, det handlar inte om gamla borgruiner som ger gotiska associationer till vampyrer och greve Dracula. På Tudor Prisacarius webbplats Entropy har han som fotograf med hjälp av bilder försökt förstå de komplexa transformationsprocesser som landet genomgår.

Temat Industrial Ruins visar upp övergiven rumänsk industriinfrastruktur. Även på denna webbplats är ruinfotona vackra och ruinöst suggestiva. Men de går också att inkorporera i den närmast generiska industriruinestetik som idag har blivit så spridd på Nätet.

Det som gör att Prisacarius ruiner sticker ut från alla de urban exploration-gallerier som finns publicerade, är att han närställer ruin-gallerierna med andra teman som tolkar Rumänien av idag. Bredvid industri-temat kan man se bilder av till exempel Cityscapes, European Union, Nightlife, Rural Aspects of Urban Life och Satellite Dishes.

Det blir en tankeväckande mix av fotografiska teman, som gör Entropy till en fascinerande webbplats.

Entropy

I det återuppståndna koksverket i Zollverein finns ett litet pariserhjul, ”Solhjulet” (Das Sonnenrad). Hjulets rörelse tar passagerarna upp ovanför fabriken för att sedan föra ner dem i en utskuren bana genom batteriet av koksugnar.

Namnet solhjulet har det fått för att dess drift delvis sker med hjälp av kraften från en panel med solceller. Det i sammanhanget ganska blygsamma hjulet blir en kontrast till industrins gigantiska skala. Det står för något småskaligt och gripbart och blir ett lättfattligt element i en miljö präglad av ett nu avstannat maskineri som fick människor att känna sig små.

Solhjulet är också en symbol för hur alternativa energikällor som sol- och vindkraft ställs i kontrast till den smutsigare kolindustrin. På olika håll sker besläktade symboliska omladdningar. I Malmös hamnområden, där Kockums tidigare hade sin verksamhet, ersätts tillverkningsindustrin av högskola, bostäder, medieföretag och kontor. I delar av lokalerna brinner dock ännu svetslågorna. I några av hallarna tillverkar företaget EWP Windtower vindkraftverk.

Om Solhjulet i Zollverein får symbolisera delar av tillverkningsindustrins omvandlingar, så visar tillverkningen av vindkraftverk i Malmö på en annan sida av dagens utveckling. EWP Windtower är ett expanderande företag. Enligt en artikel i DN (22 december 2007) är det ett av stadens mest framgångsrika verksamheter. Ändå vill Malmö stad vräka företaget, eftersom man tycker att det inte passar med en tung industri i centrum. I DN-artikeln citeras Thomas Abrahamsson, VD för EWP Windtower:

- vi nämns aldrig i stadens officiella publikationer. Det är bara IT och upplevelseindustri som gäller.

Det visar på en utveckling som sker i en rad västerländska urbana områden. Städer vill ses som delar av en postindustriell värld präglad av upplevelseekonomi och nya branscher. Trots tillväxt och framgång associeras därmed mycket tillverkningsindustri med dåtiden. Detta är en av paradoxerna kring framväxten av fenomenet Industrial Cool. Samtidigt som tillverkningsindustrin estetiseras (Se denna tidigare post) så förknippas den med det förflutna. Detta ger upphov till krockar:

Branscher som i vissa sammanhang associeras med framtiden (förnybar energi) ses i andra sammanhang som traditionell tillverkningsindustri, vilken minner om industristäders förflutna mer än om en frammanad framtid av upplevelse- och kunskapsekonomi. Effektiv industriell tillverkning av vindkraftverk får inte plats i kvarter där ”the creative class” ska rymmas. På sätt och vis är det helt förståeligt, men samtidigt symptomatiskt för problematiken kring dubbelheten i Industrial Cool.

När man åker i det förhållandevis oproblematiska lilla solhjulet i Zollverein behöver man emellertid inte konfronteras med dessa frågor. Hjulet finns primärt till för att ge lustfyllda upplevelser bland de kallnade koksugnarna. Att det drivs av solceller ger det en aura av miljövänlig framtidssäkring. Men hjulet löser inte de praktiska problemen kring klimatfrågor och vad som är framtidens industrier.

Artikeln i DN om tillverkningen av vindkraftverk i Malmö.

I Sydsvenskan (2 maj) skriver Magnus Jiborn om hur förnybar energi expanderar i den till stora delar kolsvärtade kinesiska industrin. Det satsas på både forskning och produktion av miljövänlig energi, något som sällan framhävs i bilderna av den upphettade sydostasiatiska tillverkningsindustrin.

Idag öppnar lyxhotellet Nimb i Tivoli i Köpenhamn. I en nyrenoverad moriskt inspirerad byggnad satsas det på upplevelseproduktion med fokus på exklusivt boende och framförallt gourmetmat. I komplexet har Skånemejerier inrymt ett litet mejeri. Här görs bland annat ost av ekologisk mjölk. Det är ett exempel på hur välregisserad småskalig industri flyttar in i temaparkernas upplevelselandskap. Så här presenteras det lilla mejeriet på Nimbs webb-plats:

A complete dairy in the middle of Copenhagen where organic raw milk will be brought in from a Zealand farm on a daily basis. Here fresh milk will be bottled, butter will be churned, and yoghurt, fresh cheese and Funen smoked cheese will be produced. Visually the dairy will be open on all sides so that production can be observed continuously.

När jag hörde talas om Nimb gick mina associationer till iscensatta fabriker som Die Gläserne Manufaktur i Dresden, men även till manufaktur-romantiken i glashyttor, små whiskydestillerier eller mikrobryggerier. Nimb är ett gott exempel på hur småskalig industri iscensätts och hur olika typer av upplevelseproduktion konvergerar.

Nimbs webbplats.

Sydsvenskans webb-TV visar Nimb.

Artikel i Kvällsposten om Nimb.