Industrial Cool

Jag blir mer och mer fascinerad av gränslandet mellan medvetet och omedvetet skapande av estetiska intryck. I förfallna industrilokaler blir det tydligt hur nedbrytning och korrosion skapar mönster som har en påtaglig estetisk potential. Ställ detta mot platsspecifik konst eller gatukonst. Fundera på hur uppkomsten av mönster och effekt/affekt växer fram.
Graffiti och överhuvudtaget mycket gatukonst handlar om att tillföra något. Figurer placeras i nya sammanhang (se t.ex. Slinkachus små installationer). Eller så adderas nya mönster och lager av färg till olika miljöer. Jämför detta med förfallets mönster och det ruinösas estetiska kvaliteterna som “found art”.

Förfallet innebär en spänningsfylld komplexitet där lager skalas bort i oförutsägbara mönster och där organiska växtmassor etablerar sig och tar plats. Här kan man associera till romantikens tankefigurer. “Nature abhors order”. Men vems och vilken ordning talar vi då om?

Det finns en stimulerande komplexitet i gränslandet mellan det avsiktliga och det oavsiktliga, mellan det som läggs till och tas bort, mellan det som byggs upp och det som rivs ner. Jag kommer att tänka på Clay Ketters konst och hans undersökningar av byggnormer och standarder, av materials olika kvaliteter beroende på kontext, samt vad som händer då funktionella komponenter tas bort eller adderas till olika konstruktioner.
Läs mer om Clay Ketters utställning på Moderna museet.

Vad händer när den övergivna industrins föremål och fragment flyttas in i en hemmiljö? En gång funktionella föremål och komponenter kan bli till dekorativa objekt.
Att leta upp det övergivna och av tidens tand anfrätta, för att inkorporera det i ett nytt sammanhang kan ha en estetisk potential. Att se det sköna i föremål som lyfts in i ett nytt sammanhang ger associationer till Duchamp, dada eller kanske Damien Hirst. Kalla det ready mades, junk art eller commodity sculpture. Jag kallar det i detta sammanhang för Industrial Cool som heminredning. Det skönt rostiga eller industrins massproducerade funktionella komponenter kan bli fascinerande dekorativa när de flyttas in i en hemmiljö. Ett potentiellt mode för dessa tider av industriell lågkonjuktur.

Jag har för mig själv formulerat några regler för detta återbruk.

1. Föremålen ska tas ur sitt tungt industriella sammanhang och avlägsnas från sina ursprungliga funktioner. Istället ges de nya dekorativa värden och kan även få nya funktioner

2. Föremålen ska i möjligaste mån vara obearbetade av den som finner och återbrukar dem.

3. Föremål som väljs ut får gärna vara formade och färgade av naturens åldringsprocesser

Denna typ av återbruk är en sorts motpol till genomdesignade nyproducerade föremål präglade av strömlinjeformad användbarhet och trendkänsligt formspråk. Detta återbruk är hållbart och framförallt gratis.

Jag antar att det i tomma fabriker och övergivna industriområden finns ett enormt antal potentiella föremål som väntar på att återbrukas. Ge mig gärna exempel på hur den övergivna industrins föremål kan pryda en hemmiljö.

Igår (090212) rapporterade en rad medier om hur IT-jätten Google hade köpt Stora Ensos pappersbruk i finska Fredrikshamn. I det gamla bruket kommer det att inrättas en datacentral. Köpet är ett utmärkt exempel på hur gammal industri återuppstår. Det ska bli intressant att se hur Google kommer att ta den industriella fastigheten i anspråk. En bekant skämtade att: “nu ska Google skriva ut hela sitt sökindex”.
För den lilla orten i östra Finland innebär etableringen en god nyhet. Som platsmarknadsföring har det definitivt redan genererat positiva resultat. Vilka utanför Finland hade tidigare hört talas om Fredrikshamn eller bruket i Summa?

Läs Hufvudstadsbladets artikel om köpet. Tidningen publicerar också enkäten “Går Finland från industrisamhälle till informationssamhälle?”.

I januari fylls de smala vägarna norr om Lund av tung lastbilstrafik och fullastade traktorekipage. Ekipagen är alla fullastade med betor på väg till sockerbruket i Örtofta. Här blir betorna till råsocker som sedan omvandlas till olika produkter i raffinaderiet i Arlöv. Denna produktion präglar under hela hösten och en bra bit av vintern den lilla byn. Några veckor till pågår kampanjen, därefter står maskineriet stilla tills årets betskörd efter sommaren kan transporteras hit.

Frågan är hur länge denna produktionscykel kommer bestå. Produktionen är kraftigt subventionerad av EU, i syfte att skydda denna näring från den konkurrenskraftiga sockerrörsproduktionen i andra delar av världen. Men nu medan socker produceras här är det ett mäktigt skådespel som tar plats. Suggestivt belyst rök och ånga omsluter en tungt maskinell aktivitet. Från visst avstånd och under klara kalla vinternätter närmar vi oss det David E. Nye kallar för Industrial Sublime.

För att läsa om sockerindustrins utveckling i Skåne är rapporten Den skånska livsmedelsindustrin (2005) utgiven av Regionmuseet i Kristianstad och skriven av Henrik Borg en god källa.

I den lilla orten Dalby knappt tio kilometer öster om Lund startades under 1940-talet en fabrik som tillverkade lättbetongmaterialet Siporex. Numera är produktionen nedlagd. Delar av lokalerna känns övergivna, men Siporex fastigheter AB hyr ut delar av anläggningen med ambitionen att skapa en vital företagsby. Vid ett besök i mitten av december slogs jag av några intressanta formmässiga möten.

Man kan leka med tanken att vi här möter nån sorts närmast slumpmässigt genererad fabrikskubism.

En av tiden anfrätt modernism präglad av vardagsförfallets patinering som möter nya blanka funktionella objekt.

Besöket vid Siporexfabriken gjorde jag tillsammans med Niklas Ingmarsson, 1e antikvarie vid Kulturen i Lund. Besöket var del i ett nystartat projekt som jag har all anledning att återkomma till.

Weimar, en stad och ett världskulturarv beläget i forna Östtyskland. Staden är mest känd för att kulturikoner som Schiller, Goethe, Nietzsche och Liszt har levt eller verkat här, liksom för att vara vaggan till Bauhaus-skolan. Stadens pittoreska arkitektur frammanar föreställningar om finkulturella anor, tysk poesi, kammarmusik och 1700-tal. Men på plats i staden märker man också andra sidor.

Utmed den lilla flod som rinner genom orten har mindre industrier varit belägna. Nu är de nedlagda. Designstudios och bostäder i ruffiga lokaler känns som en intressant kontrast till stadens mer officiella image som kulturarvsreservat.

I några lokaler som tidigare var ett elverk huserar E-werk, en kulturorganisation som organiserar teater, musik och film. Bland annat arrangeras videokonstfestivalen Backup.

Den patinerade industriarkitekturen kändes som ett spänningsskapande alternativ till den bild som annars mestadels ges av staden.

E-Werk.

I Wolfsburg har VW tillverkat bilar i decennier. År 2000 öppnade man sin 25 hektar stora temapark Autostadt precis bredvid fabriksbyggnaderna. Här presenteras koncernens olika bilmärken i paviljonger som för tankarna till designen av Världsutställningar. Lek och frivolitet samsas med företagspresentation och varumärkesmanifestationer. Under denna sommar fanns en beach bar uppbyggd på en flotte strax nedanför Verkets högresta skorstenar. Här var man nära industrin, men fabriksarbetet kändes avlägset.

Från vägen mellan Taivalkoski och Posio i mellersta Finland skymtar plötsligt en naken bergvägg mellan de vidsträckta gran och tall-landskapen. En oskyltad men för dessa områden ovanligt bred väg viker av från landsvägen. Vägen är täckt med svarta stenfragment. Efter att ha kört ett tag möts man av ett öppet landskap, en artificiell och människoskapad öppning i skogslandskapet. Till vänster, nedanför en sluttning syns två stora gråsvarta högar. En ensam gul hjullastare står nedanför högarna. Den avtecknar sig tydligt mot den mörkt spräckliga marken. Det svarta är järnmalm, och området är det nedlagda dagbrottet Mustavaara.

På denna plats bröts fram till och med 1986 vanadium, titan och järnmalm. När gruvan togs i drift 1975 stod den för 10 % av världsproduktionen av vanadium. När den i mitten av åttiotalet lades ner var det på grund av låga metall och mineralpriser och därmed låg lönsamhet. Efter nedläggningen revs alla byggnader som hörde till den industriella anläggningen. Kvar blev själva dagbrottet samt den stora dammen för lakvatten. Där en gång en byggnad hade stått fanns nu enbart en stor sluttande betonggrund som vittnade om tidigare infrastruktur.

Mustavaaara är en försvunnen industri. Så till vida att de materiella lämningarna antingen har deponerats eller återvunnits på andra platser än där de en gång har brukats. Ett stort antal europeiska industrianläggningar har monterats ner, och delar och komponenter har i stor utsträckning återanvänts på andra platser. Hela fabriker har flyttats till andra delar av världen.

Paradoxalt nog har efterfrågan på dessa anläggningar ökat igen. Högre råvarupriser kan åter göra det lönsamt med gruvdrift. I Mustavaara, liksom vid en rad andra nedlagda gruvor, prospekteras det igen. Kanske väcks det gamla dagbrottet till industriellt liv? Idag är det dock ett exempel på försvunnen industri, som visar hur rester från den mänskliga infrastrukturen har blivit del av en postindustriell natur med sin egen skönhet.

Prospekteringen vid Mustavaara utförs av företaget Adriana Resources.

När Doris Salcedo erbjöds att göra ett verk för Tate Modern i London (9 oktober 2007 - 6 april 2008) var hon den första konstnär som handgripligen gav sig på byggnadens fysiska struktur. I den gigantiska turbinhallen, denna återbrukade fabrikslokal, lät hon betonggolvet delas av en spricka. Byggnaden såg ut att krackelera. Så här beskrivs verket med namnet Shibboleth, på museets webbplats:

Doris Salcedo’s Shibboleth is the first work to intervene directly in the fabric of the Turbine Hall. Rather than fill this iconic space with a conventional sculpture or installation, Salcedo has created a subterranean chasm that stretches the length of the Turbine Hall. The concrete walls of the crevice are ruptured by a steel mesh fence, creating a tension between these elements that resist yet depend on one another. By making the floor the principal focus of her project, Salcedo dramatically shifts our perception of the Turbine Hall’s architecture, subtly subverting its claims to monumentality and grandeur. Shibboleth asks questions about the interaction of sculpture and space, about architecture and the values it enshrines, and about the shaky ideological foundations on which Western notions of modernity are built.

Sedan går man vidare med att se kopplingar till arvet av rasism och kolonialism som låg bakom moderniteten. Dessa kopplingar tycker jag i detta fall känns en aning långsökta. Men som ett verk vilket tar sig an modernitetens rumsligheter och återuppståndna fabriker är det tankeväckande och inspirerande. För mig var den noggrannt konstruerade sprickan en kommentar till framväxten av återbrukade fabriker, interventioners betydelse, nostalgi för moderniteten liksom det hala och svårfångade patina-konceptet.

Det var också fascinerande att se hur sprickan i denna kyligt monumentala byggnad skapade en flyktig men lekfull gemenskap mellan besökarna som på olika sätt rörde sig kring det långsträckta hålrummet. Människor hoppade över sprickan, de satte sig i små grupper utmed dess kant, och de tittade ner i den. På detta sätt kom verket paradoxalt nog mer att representera gemenskap än splittring.

Tate Modern om Shibboleth.

I skildringar av industriruiner och övergivna fabriker betonas ofta den oordning som växer fram när den mänskligt konstruerade ordningen i lokalerna upphör. Kulturgeografen Tim Edensor, som i boken Industrial Ruins skriver om vad som händer med fabriker som har blivit ruiner, menar att industriruinen besitter en potential för samhällskritik. Enligt Edensor har ruinerna en kapacitet att frammana surrealistiska kollage som kan fungera som kritiska kommentarer till dagens kommersiellt välordnade konsumtions- och produktionsmiljöer. Ruinerna blir en sorts motsats till välordnade kommersiella miljöer präglade av sortering och design.

Olika typer av ruiner har genom historien haft skiftande roller. I vissa sammanhang har de setts som kommentarer till det omgivande samhället. Det kan emellertid finnas en risk i att alltför tydligt skapa en dikotomi mellan industriruinernas oordning och det välordnade i aktiva fabriker och underhållna urbana miljöer. Även i fortfarande aktiva industrier pågår det en ständig kamp mot förfallet. I en anläggning som Die Gläserne Manufaktur (se länk till höger) måste man ständigt putsa och underhålla för att upprätthålla känslan av nyhet och fräschhet. Men med tiden kommer även i denna miljö, i detta extrema exempel på välordnad sortering och regisserade processer smyga in tecken på förfall.

I äldre industrier finns sönderfallet ännu närmre. I ett av de sydsvenska sockerbruk där vi genomförde ett av de industrial cool-relaterade konstprojekten fanns det tydliga tecken på hur förfallet hade fått husera i delar av en anläggning, medan andra delar var skinande rena. I stort sett alla fabriker jag har besökt eller arbetat i har denna dubbelhet funnits. Delar av anläggningarna har under vissa perioder inte brukats fullt ut. I dessa delar spred sig oordningen och förfallet. Industriruiner finns som del av många aktiva fabriker, något som gör Edensors dikotomisering en aning problematisk.

Vardagsförfallet finns naturligtvis inte bara i fabriker. Om vi ser oss omkring så ser verkligheten annorlunda ut än i skildringarna i alla de design-, mode-, inrednings-, arkitektur-, livsstils-magasin som fyller hyllorna i tidningsbutiker. Det kan vara värt att betona den allestädes närvarande glidande skalan mellan underhåll och förfall.

Vardagsförfallet och det alldagligt anfrätta är fokus för några olika svenska bloggar och web-platser. I bilder och reportage visas det slitna och kantstötta på olika platser upp. Det är ju de facto oftast så världen ser ut.

På webb-platsen Det sanna Sverige – Folkhemmet i fritt fall publiceras bilder från olika delar av Sverige, bilder som vittnar om vardagens (ofta triviala) materiella förfall. Magnus Eriksson och Jesper Lewén, som ligger bakom web-platsen, skriver om initiativet:

Skulle du känna igen badhuset i Eskilstuna om du fick se en bild av det? Biblioteket i Vingåker? Märsta Centrum? Trodde väl inte det. Stora delar av vårt land ligger i medieskugga men nu riktar vi strålkastarna bort från Stockholms innerstad, bort från prunkande stadsparker, bort från kommunala skrytbyggen och mot det sanna Sverige. Ett land utan större likheter med det som presenteras i turistbroschyrerna.

I bloggen Residuer ”om sådant som blev kvar” får vi följa med på små bildreportage till orter och platser där förfallet frodas. Denna blog ligger i gränslandet till den typ av fotoreportage som finns på Jan Jörnmarks Övergivna platser samt på bloggen Rostsverige (se länkar till höger).

Det är ofta på webbens flyktiga virtuella platser som vi hittar estetiserande betraktelser och humoristiska reflektioner över den bastanta men ofta ack så bångstyriga materialitet vi i vardagslag omges av.

Förlagets information om Tim Edensors “Industrial Ruins. Space, Aesthetics and Materiality” (2005).

Ett exempel på hur sönderfallet helt har ersatt underhållet är temat i produktionen Hästhagen - Ett monument över ett samhällsmisslyckande. Det är ett examensjobb i journalistik och multimedia vid Södertörns högskola av Sofia Eriksson och Patrik Lange (HT 2007. Den flash-baserade produktionen är ett samarbete med SVT vilken skildrar spelet kring hur ett bostadsområde i bruksorten Söderfors under många år förfaller innan grävskoporna sätter tänderna i den armerade betongen.