Industrial Cool

Jag blir mer och mer fascinerad av gränslandet mellan medvetet och omedvetet skapande av estetiska intryck. I förfallna industrilokaler blir det tydligt hur nedbrytning och korrosion skapar mönster som har en påtaglig estetisk potential. Ställ detta mot platsspecifik konst eller gatukonst. Fundera på hur uppkomsten av mönster och effekt/affekt växer fram.
Graffiti och överhuvudtaget mycket gatukonst handlar om att tillföra något. Figurer placeras i nya sammanhang (se t.ex. Slinkachus små installationer). Eller så adderas nya mönster och lager av färg till olika miljöer. Jämför detta med förfallets mönster och det ruinösas estetiska kvaliteterna som “found art”.

Förfallet innebär en spänningsfylld komplexitet där lager skalas bort i oförutsägbara mönster och där organiska växtmassor etablerar sig och tar plats. Här kan man associera till romantikens tankefigurer. “Nature abhors order”. Men vems och vilken ordning talar vi då om?

Det finns en stimulerande komplexitet i gränslandet mellan det avsiktliga och det oavsiktliga, mellan det som läggs till och tas bort, mellan det som byggs upp och det som rivs ner. Jag kommer att tänka på Clay Ketters konst och hans undersökningar av byggnormer och standarder, av materials olika kvaliteter beroende på kontext, samt vad som händer då funktionella komponenter tas bort eller adderas till olika konstruktioner.
Läs mer om Clay Ketters utställning på Moderna museet.

Vad händer när den övergivna industrins föremål och fragment flyttas in i en hemmiljö? En gång funktionella föremål och komponenter kan bli till dekorativa objekt.
Att leta upp det övergivna och av tidens tand anfrätta, för att inkorporera det i ett nytt sammanhang kan ha en estetisk potential. Att se det sköna i föremål som lyfts in i ett nytt sammanhang ger associationer till Duchamp, dada eller kanske Damien Hirst. Kalla det ready mades, junk art eller commodity sculpture. Jag kallar det i detta sammanhang för Industrial Cool som heminredning. Det skönt rostiga eller industrins massproducerade funktionella komponenter kan bli fascinerande dekorativa när de flyttas in i en hemmiljö. Ett potentiellt mode för dessa tider av industriell lågkonjuktur.

Jag har för mig själv formulerat några regler för detta återbruk.

1. Föremålen ska tas ur sitt tungt industriella sammanhang och avlägsnas från sina ursprungliga funktioner. Istället ges de nya dekorativa värden och kan även få nya funktioner

2. Föremålen ska i möjligaste mån vara obearbetade av den som finner och återbrukar dem.

3. Föremål som väljs ut får gärna vara formade och färgade av naturens åldringsprocesser

Denna typ av återbruk är en sorts motpol till genomdesignade nyproducerade föremål präglade av strömlinjeformad användbarhet och trendkänsligt formspråk. Detta återbruk är hållbart och framförallt gratis.

Jag antar att det i tomma fabriker och övergivna industriområden finns ett enormt antal potentiella föremål som väntar på att återbrukas. Ge mig gärna exempel på hur den övergivna industrins föremål kan pryda en hemmiljö.

I den lilla orten Dalby knappt tio kilometer öster om Lund startades under 1940-talet en fabrik som tillverkade lättbetongmaterialet Siporex. Numera är produktionen nedlagd. Delar av lokalerna känns övergivna, men Siporex fastigheter AB hyr ut delar av anläggningen med ambitionen att skapa en vital företagsby. Vid ett besök i mitten av december slogs jag av några intressanta formmässiga möten.

Man kan leka med tanken att vi här möter nån sorts närmast slumpmässigt genererad fabrikskubism.

En av tiden anfrätt modernism präglad av vardagsförfallets patinering som möter nya blanka funktionella objekt.

Besöket vid Siporexfabriken gjorde jag tillsammans med Niklas Ingmarsson, 1e antikvarie vid Kulturen i Lund. Besöket var del i ett nystartat projekt som jag har all anledning att återkomma till.

Weimar, en stad och ett världskulturarv beläget i forna Östtyskland. Staden är mest känd för att kulturikoner som Schiller, Goethe, Nietzsche och Liszt har levt eller verkat här, liksom för att vara vaggan till Bauhaus-skolan. Stadens pittoreska arkitektur frammanar föreställningar om finkulturella anor, tysk poesi, kammarmusik och 1700-tal. Men på plats i staden märker man också andra sidor.

Utmed den lilla flod som rinner genom orten har mindre industrier varit belägna. Nu är de nedlagda. Designstudios och bostäder i ruffiga lokaler känns som en intressant kontrast till stadens mer officiella image som kulturarvsreservat.

I några lokaler som tidigare var ett elverk huserar E-werk, en kulturorganisation som organiserar teater, musik och film. Bland annat arrangeras videokonstfestivalen Backup.

Den patinerade industriarkitekturen kändes som ett spänningsskapande alternativ till den bild som annars mestadels ges av staden.

E-Werk.

När Doris Salcedo erbjöds att göra ett verk för Tate Modern i London (9 oktober 2007 - 6 april 2008) var hon den första konstnär som handgripligen gav sig på byggnadens fysiska struktur. I den gigantiska turbinhallen, denna återbrukade fabrikslokal, lät hon betonggolvet delas av en spricka. Byggnaden såg ut att krackelera. Så här beskrivs verket med namnet Shibboleth, på museets webbplats:

Doris Salcedo’s Shibboleth is the first work to intervene directly in the fabric of the Turbine Hall. Rather than fill this iconic space with a conventional sculpture or installation, Salcedo has created a subterranean chasm that stretches the length of the Turbine Hall. The concrete walls of the crevice are ruptured by a steel mesh fence, creating a tension between these elements that resist yet depend on one another. By making the floor the principal focus of her project, Salcedo dramatically shifts our perception of the Turbine Hall’s architecture, subtly subverting its claims to monumentality and grandeur. Shibboleth asks questions about the interaction of sculpture and space, about architecture and the values it enshrines, and about the shaky ideological foundations on which Western notions of modernity are built.

Sedan går man vidare med att se kopplingar till arvet av rasism och kolonialism som låg bakom moderniteten. Dessa kopplingar tycker jag i detta fall känns en aning långsökta. Men som ett verk vilket tar sig an modernitetens rumsligheter och återuppståndna fabriker är det tankeväckande och inspirerande. För mig var den noggrannt konstruerade sprickan en kommentar till framväxten av återbrukade fabriker, interventioners betydelse, nostalgi för moderniteten liksom det hala och svårfångade patina-konceptet.

Det var också fascinerande att se hur sprickan i denna kyligt monumentala byggnad skapade en flyktig men lekfull gemenskap mellan besökarna som på olika sätt rörde sig kring det långsträckta hålrummet. Människor hoppade över sprickan, de satte sig i små grupper utmed dess kant, och de tittade ner i den. På detta sätt kom verket paradoxalt nog mer att representera gemenskap än splittring.

Tate Modern om Shibboleth.

Fabriksskorstenar som faller har blivit den visuella symbol som framförallt har fått beteckna industriell nedläggning och strukturomvandling. I den återuppståndna kolgruvan och koksverket Zollverein har några skorstenar fallit. Andra står kvar. I koksverket kan man gå in i rökgångarna under en av skorstenarna. Här är det numera svalt och fuktigt. Det dunkla utrymmet och de välvda tegelväggarna för tankarna till katakomber och källargångar. Inifrån rökgångarna kan man se upp genom den 90 meter höga skorstenen. I en liten cirkel högt ovanför lyser himlen. Att kunna stå här i hjärtat av ett nu stilla och tyst maskineri förstärker känslan av att befinna sig i ett postindustriellt tillstånd.

Numera muras det sällan upp fabriksskorstenar, i alla fall inte för industriell drift. Tegelskorstenar som för tankarna till fabriker har däremot blivit ett tema som konstnären Jan Svenungson använder sig av. Sedan 1992 har han uppfört åtta konstverk i form av fristående skorstenar. I bland annat Stockholm, i Sydkorea, i Finland och Tyskland har skorstenarna murats upp. De dyker upp omgivna av träd och i mitten av vattendrag. Vid Wanås slott i Skåne är skorstenen insprängd mellan högresta bokstammar. I Motala stöm, mitt i det återbrukade Industrilandskapet i Norrköping står skorstenen som en accent till det intilliggande Arbetets museum. Här drog verket 1999 igång en diskussion om konstens roll i samhället. Stiger skorstenen upp ur vattnet eller sjunker den? Svenungsons skorstenar är en slags surrealistiska symboler för industriell drift som inte finns. De är inte sotiga och inte heller avsvalnade eftersom de aldrig värmts av rökgaser. De kan sägas representera ett svalt (coolt) förhållningssätt till 1900-talets industrisamhälle, då murade tegelskorstenar uppfördes som funktionella fabrikstorn och högdragna fallosar som besvärjde framtiden.

Nej, det handlar inte om gamla borgruiner som ger gotiska associationer till vampyrer och greve Dracula. På Tudor Prisacarius webbplats Entropy har han som fotograf med hjälp av bilder försökt förstå de komplexa transformationsprocesser som landet genomgår.

Temat Industrial Ruins visar upp övergiven rumänsk industriinfrastruktur. Även på denna webbplats är ruinfotona vackra och ruinöst suggestiva. Men de går också att inkorporera i den närmast generiska industriruinestetik som idag har blivit så spridd på Nätet.

Det som gör att Prisacarius ruiner sticker ut från alla de urban exploration-gallerier som finns publicerade, är att han närställer ruin-gallerierna med andra teman som tolkar Rumänien av idag. Bredvid industri-temat kan man se bilder av till exempel Cityscapes, European Union, Nightlife, Rural Aspects of Urban Life och Satellite Dishes.

Det blir en tankeväckande mix av fotografiska teman, som gör Entropy till en fascinerande webbplats.

Entropy

Hösten 2006 var jag i Beijing som deltagare vid ett internationellt symposium för konst och vetenskap, ett stundtals surrealistiskt möte mellan “Beijingsk” place marketing, kinesiska dignitärer, och inte sällan förvirrade konstnärer från olika delar av världen. Vid flera tillfällen talades det om 798 Space, ett utrymme för samtida konst, med utställningslokaler, restauranger etc. inrymda i en tidigare elektronikfabrik.

I dagens DN (27 april 08) skriver Torbjörn Petersson om konstverksamheten i det gamla fabriksområdet. Fabrikslokalerna byggdes av östtyska arkitekter under 1950-talet. Nu är platsen ett exempel på hur Industrial Cool långtifrån är isolerat till Västvärlden. Så här beskrivs 798 Space på dess officiella webbplats:

Who are we?
798 Space is a new rising, avant-garde and trendy space that hosts high-level cultural, artistic and commercial activities. It can hold more than 1000 guests with ease: 1000 square meters and up to 9 meters high structural exhibition space + 300 square meters relaxing and eating space + contemporary art book shop + film and video showing area.

Petersson skriver om lokalerna som trendiga. “De ger en undergroundkänsla”. Här har äldre tillverkningsindustri ersatts av de så kallat kreativa industrierna. Denna typ av platser påminner om det som sker i till exempel Zollverein, Ruhr. Samtidigt är sammanhangen helt olika. Jag skulle gärna se närmre på framväxten av återuppståndna estetiserade fabriker i dagens Kina, och på spänningarna mellan en expanderande tillverkningsindustri och återbruket av äldre industri. Det finns all anledning att återkomma till detta i framtiden.

798 Space.

Torbjörn Peterssons artikel i Dagens Nyheter.

Ned Rossiter: Creative Industries in Beijing: Initial Thoughts. Artikel publicerad i tidskriften Leonardo, som delvis handlar om 798 Space.

Anna Sternbeck, student på IHR reflekterar över Fabrik 798.

Den tjeckiske fotografen Václav Jirásek har i kollektionen Wanieck Factory tagit suggestiva svartvita bilder av en avvecklad fabrik i Brno. Ladislav Plch kallar fotografierna för ett “avskedsparty för den industriella eran”. Partystämning är väl emellertid knappast det man slås av när man ser bilderna som präglas av melankolisk stillhet. Det är hursomhelst en rad vackra bilder med vilka Jirásek sällar sig till skildrarna av övergivna fabriker och den industri som har flytt.

Václav Jiráseks webbplats.

I Oberhausen, en av orterna i Ruhr, finns en 117 meter hög gasklocka. Byggd 1929, förstörd under Andra världskriget, återuppbyggd 1949, tömd på gas i slutet av 1980-talet… efter några år en återuppstånden industribyggnad. Sedan 1994 är gasklockan ett spektakulärt rum där konstutställningar, konserter etc tar plats.

När jag sommaren 2007 var där visades en utställning med satellitbilder (Das Auge des Himmels) på gasklockans bottenplan. Ovanför fanns den permanenta ljud- och ljusinstallationen Light Sky av Christina Kubisch. Rymden i gasklockan, ljudets suggestiva kalla långa efterklang kombinerat med mörker endast upplyst av ljuspunkter högst uppe i den stora stålcylinderns tak gjorde ett starkt intryck. Hissfärden upp till taket i en inglasad hissbur utmed byggnadens insida var helt enkelt svindlande.

Filmen visar delar av en föreställning samt intervjuer med ljudkonstnären Ivo Bol i Gasometer Oberhausen. 2007 vann han tävlingen MONO, anordnad av German Association for Electroacoustic Music. Under två kvällar framförde han sitt verk Gasometer Universe.

Webbplats för Gasometer Oberhausen.