Industrial Cool

I den lilla orten Dalby knappt tio kilometer öster om Lund startades under 1940-talet en fabrik som tillverkade lättbetongmaterialet Siporex. Numera är produktionen nedlagd. Delar av lokalerna känns övergivna, men Siporex fastigheter AB hyr ut delar av anläggningen med ambitionen att skapa en vital företagsby. Vid ett besök i mitten av december slogs jag av några intressanta formmässiga möten.

Man kan leka med tanken att vi här möter nån sorts närmast slumpmässigt genererad fabrikskubism.

En av tiden anfrätt modernism präglad av vardagsförfallets patinering som möter nya blanka funktionella objekt.

Besöket vid Siporexfabriken gjorde jag tillsammans med Niklas Ingmarsson, 1e antikvarie vid Kulturen i Lund. Besöket var del i ett nystartat projekt som jag har all anledning att återkomma till.

Från vägen mellan Taivalkoski och Posio i mellersta Finland skymtar plötsligt en naken bergvägg mellan de vidsträckta gran och tall-landskapen. En oskyltad men för dessa områden ovanligt bred väg viker av från landsvägen. Vägen är täckt med svarta stenfragment. Efter att ha kört ett tag möts man av ett öppet landskap, en artificiell och människoskapad öppning i skogslandskapet. Till vänster, nedanför en sluttning syns två stora gråsvarta högar. En ensam gul hjullastare står nedanför högarna. Den avtecknar sig tydligt mot den mörkt spräckliga marken. Det svarta är järnmalm, och området är det nedlagda dagbrottet Mustavaara.

På denna plats bröts fram till och med 1986 vanadium, titan och järnmalm. När gruvan togs i drift 1975 stod den för 10 % av världsproduktionen av vanadium. När den i mitten av åttiotalet lades ner var det på grund av låga metall och mineralpriser och därmed låg lönsamhet. Efter nedläggningen revs alla byggnader som hörde till den industriella anläggningen. Kvar blev själva dagbrottet samt den stora dammen för lakvatten. Där en gång en byggnad hade stått fanns nu enbart en stor sluttande betonggrund som vittnade om tidigare infrastruktur.

Mustavaaara är en försvunnen industri. Så till vida att de materiella lämningarna antingen har deponerats eller återvunnits på andra platser än där de en gång har brukats. Ett stort antal europeiska industrianläggningar har monterats ner, och delar och komponenter har i stor utsträckning återanvänts på andra platser. Hela fabriker har flyttats till andra delar av världen.

Paradoxalt nog har efterfrågan på dessa anläggningar ökat igen. Högre råvarupriser kan åter göra det lönsamt med gruvdrift. I Mustavaara, liksom vid en rad andra nedlagda gruvor, prospekteras det igen. Kanske väcks det gamla dagbrottet till industriellt liv? Idag är det dock ett exempel på försvunnen industri, som visar hur rester från den mänskliga infrastrukturen har blivit del av en postindustriell natur med sin egen skönhet.

Prospekteringen vid Mustavaara utförs av företaget Adriana Resources.

En vanlig syn i dagens svenska städer är äldre industriområden som rivs för att ge plats åt nybyggda bostäder. De centralt belägna tomterna kan bli attraktiva bostadsområden, och fabrikerna flyttar ofta till mer perifert belägna industriområden.

I Lund har det i ett antal decennier funnits en strimma industrimark utmed Södra vägen. De små fabrikerna i området Margretedal har nu fått ge plats åt just bostadshus. Bilden visar de sista vridna resterna av industribyggnaderna mot en fond av ny bostadsarkitektur.

Urbana exempel på försvunnen industri är idag betydligt vanligare än att byggnaderna återbrukas. När mängder av fabriksbyggnader rivs för att ge plats åt till exempel bostäder, kan dock de fabrikslokaler som återuppstår i ny skepnad få en vissa aura av exklusivitet.

Artikel i Sydsvenskan om några av de nybyggda bostadshusen i Margretedal.