Under rubriken “Gammal industrirock rostar aldrig” skriver Johanna Paulsson i DN (3 juni 2008) om industrirockarna i Throbbing Gristle. Under festivalen Primavera Sounds i Barcelona gjorde bandet en av sina två konserter under året.
I slutet av 1970-talet skapade det brittiska bandet genom sitt skivbolag Industrial records det som kommit att kallas för industrirock (industrial). Throbbing Gristles musik har aldrig varit någon hyllning till det industriella, utan snarare en sorts mörka skildringar av ett samhälle präglat av exploatering och alienation. Andra band med namn som Cabaret Voltaire, Einstürzende Neubauten, Klinik, Ministry, Skinny Puppy med flera har skapat hårda, mörka och ominösa ljudbilder vilka har sorterats in som industrimusik. Musikstilen har ofta andats skräck och ångest och flera av de band som kommit att sorteras in i genren har haft en provokativt våldsam image, ibland med ockulta inslag. Det har samtidigt funnits med ett element av lust i musiken som kan liknas vid hur smärta och njutning förenas i sadomasochistisk sexualitet.
Industrimusiken kan i hög grad ses som ett slags (im-)populärkulturell kritik av det industrialiserade samhället, och termen industri har genom de olika industrimusikbandens estetik kunnat associeras till såväl destruktivt tanklös slit-och-släng-konsumtion som till Nazitysklands hänsynslöst industriella avrättningsanläggningar. Men musiken har inte bara en kritisk potential, den upplevs av många som suggestiv.
I artikeln och intervjun i DN konstaterar en av bandmedlemmarna (Peter “Sleazy” Christopherson): –När vi startade bandet utmanade vi dåtidens ljudlandskap. Olyckligtvis har det musikaliska klimatet inte förbättrats de senaste trettio åren, så även om vi gjorde samma sak i dag skulle det fortfarande vara utmanande.
Throbbing Gristle har behållit sin utmanande högljudda stil. De berättar roat hur de under soundcheck lyckades provocera en ljudtekniker med ett så brutalt gitarrljud att han bad dem “testa gitarren istället”. Man kan jämföra med bandet Einstürzende Neubauten, vars stil ofta också kallas för industrimusik eller industrirock. De har valt att istället närma sig det extremt lågmälda. Deras album från 2000 benämnt “Silence is Sexy” signalerar inriktningen. Både tystnad och högt brutalt ljud kan vara såväl provocerande som suggestivt.
För en intressant genomgång av de estetiska förhållandena mellan tystnad och oljud, se Douglas Kahns bok Noise Water Meat - A history of sound in the arts (2001, MIT Press).
Länk till artikeln i DN om Throbbing Gristle.
