Industrial Cool

Jag blir mer och mer fascinerad av gränslandet mellan medvetet och omedvetet skapande av estetiska intryck. I förfallna industrilokaler blir det tydligt hur nedbrytning och korrosion skapar mönster som har en påtaglig estetisk potential. Ställ detta mot platsspecifik konst eller gatukonst. Fundera på hur uppkomsten av mönster och effekt/affekt växer fram.
Graffiti och överhuvudtaget mycket gatukonst handlar om att tillföra något. Figurer placeras i nya sammanhang (se t.ex. Slinkachus små installationer). Eller så adderas nya mönster och lager av färg till olika miljöer. Jämför detta med förfallets mönster och det ruinösas estetiska kvaliteterna som “found art”.

Förfallet innebär en spänningsfylld komplexitet där lager skalas bort i oförutsägbara mönster och där organiska växtmassor etablerar sig och tar plats. Här kan man associera till romantikens tankefigurer. “Nature abhors order”. Men vems och vilken ordning talar vi då om?

Det finns en stimulerande komplexitet i gränslandet mellan det avsiktliga och det oavsiktliga, mellan det som läggs till och tas bort, mellan det som byggs upp och det som rivs ner. Jag kommer att tänka på Clay Ketters konst och hans undersökningar av byggnormer och standarder, av materials olika kvaliteter beroende på kontext, samt vad som händer då funktionella komponenter tas bort eller adderas till olika konstruktioner.
Läs mer om Clay Ketters utställning på Moderna museet.

I skildringar av industriruiner och övergivna fabriker betonas ofta den oordning som växer fram när den mänskligt konstruerade ordningen i lokalerna upphör. Kulturgeografen Tim Edensor, som i boken Industrial Ruins skriver om vad som händer med fabriker som har blivit ruiner, menar att industriruinen besitter en potential för samhällskritik. Enligt Edensor har ruinerna en kapacitet att frammana surrealistiska kollage som kan fungera som kritiska kommentarer till dagens kommersiellt välordnade konsumtions- och produktionsmiljöer. Ruinerna blir en sorts motsats till välordnade kommersiella miljöer präglade av sortering och design.

Olika typer av ruiner har genom historien haft skiftande roller. I vissa sammanhang har de setts som kommentarer till det omgivande samhället. Det kan emellertid finnas en risk i att alltför tydligt skapa en dikotomi mellan industriruinernas oordning och det välordnade i aktiva fabriker och underhållna urbana miljöer. Även i fortfarande aktiva industrier pågår det en ständig kamp mot förfallet. I en anläggning som Die Gläserne Manufaktur (se länk till höger) måste man ständigt putsa och underhålla för att upprätthålla känslan av nyhet och fräschhet. Men med tiden kommer även i denna miljö, i detta extrema exempel på välordnad sortering och regisserade processer smyga in tecken på förfall.

I äldre industrier finns sönderfallet ännu närmre. I ett av de sydsvenska sockerbruk där vi genomförde ett av de industrial cool-relaterade konstprojekten fanns det tydliga tecken på hur förfallet hade fått husera i delar av en anläggning, medan andra delar var skinande rena. I stort sett alla fabriker jag har besökt eller arbetat i har denna dubbelhet funnits. Delar av anläggningarna har under vissa perioder inte brukats fullt ut. I dessa delar spred sig oordningen och förfallet. Industriruiner finns som del av många aktiva fabriker, något som gör Edensors dikotomisering en aning problematisk.

Vardagsförfallet finns naturligtvis inte bara i fabriker. Om vi ser oss omkring så ser verkligheten annorlunda ut än i skildringarna i alla de design-, mode-, inrednings-, arkitektur-, livsstils-magasin som fyller hyllorna i tidningsbutiker. Det kan vara värt att betona den allestädes närvarande glidande skalan mellan underhåll och förfall.

Vardagsförfallet och det alldagligt anfrätta är fokus för några olika svenska bloggar och web-platser. I bilder och reportage visas det slitna och kantstötta på olika platser upp. Det är ju de facto oftast så världen ser ut.

På webb-platsen Det sanna Sverige – Folkhemmet i fritt fall publiceras bilder från olika delar av Sverige, bilder som vittnar om vardagens (ofta triviala) materiella förfall. Magnus Eriksson och Jesper Lewén, som ligger bakom web-platsen, skriver om initiativet:

Skulle du känna igen badhuset i Eskilstuna om du fick se en bild av det? Biblioteket i Vingåker? Märsta Centrum? Trodde väl inte det. Stora delar av vårt land ligger i medieskugga men nu riktar vi strålkastarna bort från Stockholms innerstad, bort från prunkande stadsparker, bort från kommunala skrytbyggen och mot det sanna Sverige. Ett land utan större likheter med det som presenteras i turistbroschyrerna.

I bloggen Residuer ”om sådant som blev kvar” får vi följa med på små bildreportage till orter och platser där förfallet frodas. Denna blog ligger i gränslandet till den typ av fotoreportage som finns på Jan Jörnmarks Övergivna platser samt på bloggen Rostsverige (se länkar till höger).

Det är ofta på webbens flyktiga virtuella platser som vi hittar estetiserande betraktelser och humoristiska reflektioner över den bastanta men ofta ack så bångstyriga materialitet vi i vardagslag omges av.

Förlagets information om Tim Edensors “Industrial Ruins. Space, Aesthetics and Materiality” (2005).

Ett exempel på hur sönderfallet helt har ersatt underhållet är temat i produktionen Hästhagen - Ett monument över ett samhällsmisslyckande. Det är ett examensjobb i journalistik och multimedia vid Södertörns högskola av Sofia Eriksson och Patrik Lange (HT 2007. Den flash-baserade produktionen är ett samarbete med SVT vilken skildrar spelet kring hur ett bostadsområde i bruksorten Söderfors under många år förfaller innan grävskoporna sätter tänderna i den armerade betongen.

I Toppila, en stadsdel i finska Uleåborg, står delar av ett pappersbruk kvar. En silobyggnad, med en spektakulär form står och förfaller mitt i ett relativt nybyggd bostadsområde. Fabriken ritades en gång av Alvar Aalto, nu väntar byggnaden på eventuellt återbruk eller rivning. Det har spekulerats i olika nya användningsområden för betongbyggnaden. Senast jag hörde något fanns det planer på att bygga om den till kyrka.

Nej, det handlar inte om gamla borgruiner som ger gotiska associationer till vampyrer och greve Dracula. På Tudor Prisacarius webbplats Entropy har han som fotograf med hjälp av bilder försökt förstå de komplexa transformationsprocesser som landet genomgår.

Temat Industrial Ruins visar upp övergiven rumänsk industriinfrastruktur. Även på denna webbplats är ruinfotona vackra och ruinöst suggestiva. Men de går också att inkorporera i den närmast generiska industriruinestetik som idag har blivit så spridd på Nätet.

Det som gör att Prisacarius ruiner sticker ut från alla de urban exploration-gallerier som finns publicerade, är att han närställer ruin-gallerierna med andra teman som tolkar Rumänien av idag. Bredvid industri-temat kan man se bilder av till exempel Cityscapes, European Union, Nightlife, Rural Aspects of Urban Life och Satellite Dishes.

Det blir en tankeväckande mix av fotografiska teman, som gör Entropy till en fascinerande webbplats.

Entropy

Den tjeckiske fotografen Václav Jirásek har i kollektionen Wanieck Factory tagit suggestiva svartvita bilder av en avvecklad fabrik i Brno. Ladislav Plch kallar fotografierna för ett “avskedsparty för den industriella eran”. Partystämning är väl emellertid knappast det man slås av när man ser bilderna som präglas av melankolisk stillhet. Det är hursomhelst en rad vackra bilder med vilka Jirásek sällar sig till skildrarna av övergivna fabriker och den industri som har flytt.

Václav Jiráseks webbplats.