Industrial Cool

Igår (090212) rapporterade en rad medier om hur IT-jätten Google hade köpt Stora Ensos pappersbruk i finska Fredrikshamn. I det gamla bruket kommer det att inrättas en datacentral. Köpet är ett utmärkt exempel på hur gammal industri återuppstår. Det ska bli intressant att se hur Google kommer att ta den industriella fastigheten i anspråk. En bekant skämtade att: “nu ska Google skriva ut hela sitt sökindex”.
För den lilla orten i östra Finland innebär etableringen en god nyhet. Som platsmarknadsföring har det definitivt redan genererat positiva resultat. Vilka utanför Finland hade tidigare hört talas om Fredrikshamn eller bruket i Summa?

Läs Hufvudstadsbladets artikel om köpet. Tidningen publicerar också enkäten “Går Finland från industrisamhälle till informationssamhälle?”.

Weimar, en stad och ett världskulturarv beläget i forna Östtyskland. Staden är mest känd för att kulturikoner som Schiller, Goethe, Nietzsche och Liszt har levt eller verkat här, liksom för att vara vaggan till Bauhaus-skolan. Stadens pittoreska arkitektur frammanar föreställningar om finkulturella anor, tysk poesi, kammarmusik och 1700-tal. Men på plats i staden märker man också andra sidor.

Utmed den lilla flod som rinner genom orten har mindre industrier varit belägna. Nu är de nedlagda. Designstudios och bostäder i ruffiga lokaler känns som en intressant kontrast till stadens mer officiella image som kulturarvsreservat.

I några lokaler som tidigare var ett elverk huserar E-werk, en kulturorganisation som organiserar teater, musik och film. Bland annat arrangeras videokonstfestivalen Backup.

Den patinerade industriarkitekturen kändes som ett spänningsskapande alternativ till den bild som annars mestadels ges av staden.

E-Werk.

När Doris Salcedo erbjöds att göra ett verk för Tate Modern i London (9 oktober 2007 - 6 april 2008) var hon den första konstnär som handgripligen gav sig på byggnadens fysiska struktur. I den gigantiska turbinhallen, denna återbrukade fabrikslokal, lät hon betonggolvet delas av en spricka. Byggnaden såg ut att krackelera. Så här beskrivs verket med namnet Shibboleth, på museets webbplats:

Doris Salcedo’s Shibboleth is the first work to intervene directly in the fabric of the Turbine Hall. Rather than fill this iconic space with a conventional sculpture or installation, Salcedo has created a subterranean chasm that stretches the length of the Turbine Hall. The concrete walls of the crevice are ruptured by a steel mesh fence, creating a tension between these elements that resist yet depend on one another. By making the floor the principal focus of her project, Salcedo dramatically shifts our perception of the Turbine Hall’s architecture, subtly subverting its claims to monumentality and grandeur. Shibboleth asks questions about the interaction of sculpture and space, about architecture and the values it enshrines, and about the shaky ideological foundations on which Western notions of modernity are built.

Sedan går man vidare med att se kopplingar till arvet av rasism och kolonialism som låg bakom moderniteten. Dessa kopplingar tycker jag i detta fall känns en aning långsökta. Men som ett verk vilket tar sig an modernitetens rumsligheter och återuppståndna fabriker är det tankeväckande och inspirerande. För mig var den noggrannt konstruerade sprickan en kommentar till framväxten av återbrukade fabriker, interventioners betydelse, nostalgi för moderniteten liksom det hala och svårfångade patina-konceptet.

Det var också fascinerande att se hur sprickan i denna kyligt monumentala byggnad skapade en flyktig men lekfull gemenskap mellan besökarna som på olika sätt rörde sig kring det långsträckta hålrummet. Människor hoppade över sprickan, de satte sig i små grupper utmed dess kant, och de tittade ner i den. På detta sätt kom verket paradoxalt nog mer att representera gemenskap än splittring.

Tate Modern om Shibboleth.

I dagens Sydsvenskan (i juni 2008) kan man läsa den sjätte delen i serien Kollektivet. Här skildras hur fem familjer gör om en fabrikslokal i Malmöstadsdelen Kirseberg till bostäder. Byggledaren Bobby Sakovitch säger att det är ett speciellt bygge, en utmaning: -Det är lättare att bygga nytt. Vi kallar sådana här hus för överraskningsarbeten, man vet aldrig vad som dyker upp. Trots att denna typ av renoveringar kan vara svårare än nybygge så finns det en lockelse i att göra om grova industrilokaler till bostäder.

En bokklassiker som handlar om detta tema är Sharon Zukin’s Loft Living (1988). Där skriver hon om hur bostäder i New York under flera decennier har gjorts om till boende laddat med kulturellt kapital. Det finns otaliga konstnärsateljéer och liknande miljöer i renoverade innerstadsfabriker i filmer och serier som utspelar sig i den amerikanska storstaden.

Zukin skriver att en central faktor när den industriella estetiken domesticeras är just tiden. ”People find art in industrial forms when their industrial use appears to become obsolete. Like Gothic ruins in the nineteenth century, artifacts of the Industrial Age now inspire nostalgia for the past” (s. 73). Hon påpekar också att det som har tagits ur bruk efter en tid kan få en viss tjuskraft. Denna tjuskraft är en faktor när man väljer att återbruka gamla industrilokaler, något som förmodligen också har spelat in när man valt att skapa det kollektiva boendet i Kirseberg.

Artikel i Sydsvenskan om ombyggnaden av fabriken i Kirseberg (del 6).

Zukin, Sharon. 1988: Loft Living. Culture and Capital in Urban Change. New Brunswick: Rutgers University Press.

Magasinet Better Homes and Gardens quiz: “Is Loft Living Right For You?

Fabriksskorstenar som faller har blivit den visuella symbol som framförallt har fått beteckna industriell nedläggning och strukturomvandling. I den återuppståndna kolgruvan och koksverket Zollverein har några skorstenar fallit. Andra står kvar. I koksverket kan man gå in i rökgångarna under en av skorstenarna. Här är det numera svalt och fuktigt. Det dunkla utrymmet och de välvda tegelväggarna för tankarna till katakomber och källargångar. Inifrån rökgångarna kan man se upp genom den 90 meter höga skorstenen. I en liten cirkel högt ovanför lyser himlen. Att kunna stå här i hjärtat av ett nu stilla och tyst maskineri förstärker känslan av att befinna sig i ett postindustriellt tillstånd.

Numera muras det sällan upp fabriksskorstenar, i alla fall inte för industriell drift. Tegelskorstenar som för tankarna till fabriker har däremot blivit ett tema som konstnären Jan Svenungson använder sig av. Sedan 1992 har han uppfört åtta konstverk i form av fristående skorstenar. I bland annat Stockholm, i Sydkorea, i Finland och Tyskland har skorstenarna murats upp. De dyker upp omgivna av träd och i mitten av vattendrag. Vid Wanås slott i Skåne är skorstenen insprängd mellan högresta bokstammar. I Motala stöm, mitt i det återbrukade Industrilandskapet i Norrköping står skorstenen som en accent till det intilliggande Arbetets museum. Här drog verket 1999 igång en diskussion om konstens roll i samhället. Stiger skorstenen upp ur vattnet eller sjunker den? Svenungsons skorstenar är en slags surrealistiska symboler för industriell drift som inte finns. De är inte sotiga och inte heller avsvalnade eftersom de aldrig värmts av rökgaser. De kan sägas representera ett svalt (coolt) förhållningssätt till 1900-talets industrisamhälle, då murade tegelskorstenar uppfördes som funktionella fabrikstorn och högdragna fallosar som besvärjde framtiden.

Bredvid Alvar Aaltos iögonfallande silo i Toppila har en annan byggnad redan återbrukats. Det är inget särskilt spektakulär användning som här tar plats. Här huserar lågprisvaruhuset Halpa-Halli (ungefär: billiga hallen). Vissa spår av husets tidigare funktion samsas nu med affärens färgglada lågprisprofil. Allt återbruk av tidigare industrimiljöer handlar inte om att nya exklusiva inrättningar flyttar in.

2,7 miljarder kronor. Det beräknas enligt en artikel i DN (6 maj 2008) vara kostnaden för att sanera 38 av Sveriges mest förorenade industriområden. Siffran är baserad på inventeringar som landets länsstyrelser har gjort. Gamla fabriker, från BT Kemi i Teckomatorp i söder till Stugsunds träimpregnering i norr, har lämnat spår som utgör stora miljö- och hälsoproblem.

Kontaminerade industrilandskap kallas med en engelsk term för brownfields, till skillnad från greenfields som är oexploaterad mark. Innan man överhuvudtaget tänker på eventuellt återbruk av industrimark, eller brownfields, är naturligtvis sanering nödvändig. När det gäller omvandlingen av brownfields till tilltalande postindustriella landskap har det amerikanska företaget D.I.R.T. Studio, drivet av Julie Bargmann gjort sig ett namn internationellt. De använder sig av en estetik som harmonierar med fenomenet Industrial Cool. På företagets webbplats beskrivs vad som motiverar deras arbete:

D.I.R.T. studio operates out of a love for the landscape, a concern for marginalized communities and an obsession with urban regeneration. We feel obligated, better yet, inspired to remake fallow Brownfields and derelict terrain into renewed landscapes of ecological and cultural production.

Ett av Bargmanns favoritexempel på lyckad återanvändning av förgiftade industriområden är Landschaftspark Duisburg Nord. Bakom omvandlingen ligger landskapsarkitekten Peter Latz.

Latz vill att de platser han arbetar med ska ha en narrativ dimension som kan berätta om miljöernas tidigare bruk. Även växtlighet har medvetet använts i omvandlingen. På vissa ställen ser man tydligt att träd och andra växter är planterade i ett mönster. På andra ställen växer de till synes okontrollerat samman med metallen och betongen.

Den förorenade marken har på olika sätt bearbetats för att bli ofarlig för besökare. Stora massor med arsenikmättad jord har fraktats bort. Andra delar av marken har förslutits för att förhindra läckage. De växter som medvetet har planterats i området har valts ut för att de antingen kan bidra till nedbrytningen av rester från den industriella driften, eller för att de trivs i just denna typ av ekologiska miljö. Tanken har dock hela tiden varit att förena de forna industriella konstruktionerna med ny grönska.

Latz har velat frångå en protektionistisk natursyn. I landskapsparken använder man sig av termen industrinatur, vilken betonar att den industriella aktiviteten har gett upphov till en sorts ny natur. I bästa fall är det denna typ av natur som förgiftad industrimark efter viss sanering kan ge plats för.

Artikeln i DN om sanering av giftiga industriområden.

D.I.R.T: Studio.

Teknikhistorikern Anna Storms doktorsavhandling ”Hope and Rust” som handlar om tre återbrukade industrier, varav en är landskapsparken i Duisburg.

I det återuppståndna koksverket i Zollverein finns ett litet pariserhjul, ”Solhjulet” (Das Sonnenrad). Hjulets rörelse tar passagerarna upp ovanför fabriken för att sedan föra ner dem i en utskuren bana genom batteriet av koksugnar.

Namnet solhjulet har det fått för att dess drift delvis sker med hjälp av kraften från en panel med solceller. Det i sammanhanget ganska blygsamma hjulet blir en kontrast till industrins gigantiska skala. Det står för något småskaligt och gripbart och blir ett lättfattligt element i en miljö präglad av ett nu avstannat maskineri som fick människor att känna sig små.

Solhjulet är också en symbol för hur alternativa energikällor som sol- och vindkraft ställs i kontrast till den smutsigare kolindustrin. På olika håll sker besläktade symboliska omladdningar. I Malmös hamnområden, där Kockums tidigare hade sin verksamhet, ersätts tillverkningsindustrin av högskola, bostäder, medieföretag och kontor. I delar av lokalerna brinner dock ännu svetslågorna. I några av hallarna tillverkar företaget EWP Windtower vindkraftverk.

Om Solhjulet i Zollverein får symbolisera delar av tillverkningsindustrins omvandlingar, så visar tillverkningen av vindkraftverk i Malmö på en annan sida av dagens utveckling. EWP Windtower är ett expanderande företag. Enligt en artikel i DN (22 december 2007) är det ett av stadens mest framgångsrika verksamheter. Ändå vill Malmö stad vräka företaget, eftersom man tycker att det inte passar med en tung industri i centrum. I DN-artikeln citeras Thomas Abrahamsson, VD för EWP Windtower:

- vi nämns aldrig i stadens officiella publikationer. Det är bara IT och upplevelseindustri som gäller.

Det visar på en utveckling som sker i en rad västerländska urbana områden. Städer vill ses som delar av en postindustriell värld präglad av upplevelseekonomi och nya branscher. Trots tillväxt och framgång associeras därmed mycket tillverkningsindustri med dåtiden. Detta är en av paradoxerna kring framväxten av fenomenet Industrial Cool. Samtidigt som tillverkningsindustrin estetiseras (Se denna tidigare post) så förknippas den med det förflutna. Detta ger upphov till krockar:

Branscher som i vissa sammanhang associeras med framtiden (förnybar energi) ses i andra sammanhang som traditionell tillverkningsindustri, vilken minner om industristäders förflutna mer än om en frammanad framtid av upplevelse- och kunskapsekonomi. Effektiv industriell tillverkning av vindkraftverk får inte plats i kvarter där ”the creative class” ska rymmas. På sätt och vis är det helt förståeligt, men samtidigt symptomatiskt för problematiken kring dubbelheten i Industrial Cool.

När man åker i det förhållandevis oproblematiska lilla solhjulet i Zollverein behöver man emellertid inte konfronteras med dessa frågor. Hjulet finns primärt till för att ge lustfyllda upplevelser bland de kallnade koksugnarna. Att det drivs av solceller ger det en aura av miljövänlig framtidssäkring. Men hjulet löser inte de praktiska problemen kring klimatfrågor och vad som är framtidens industrier.

Artikeln i DN om tillverkningen av vindkraftverk i Malmö.

I Sydsvenskan (2 maj) skriver Magnus Jiborn om hur förnybar energi expanderar i den till stora delar kolsvärtade kinesiska industrin. Det satsas på både forskning och produktion av miljövänlig energi, något som sällan framhävs i bilderna av den upphettade sydostasiatiska tillverkningsindustrin.

Hösten 2006 var jag i Beijing som deltagare vid ett internationellt symposium för konst och vetenskap, ett stundtals surrealistiskt möte mellan “Beijingsk” place marketing, kinesiska dignitärer, och inte sällan förvirrade konstnärer från olika delar av världen. Vid flera tillfällen talades det om 798 Space, ett utrymme för samtida konst, med utställningslokaler, restauranger etc. inrymda i en tidigare elektronikfabrik.

I dagens DN (27 april 08) skriver Torbjörn Petersson om konstverksamheten i det gamla fabriksområdet. Fabrikslokalerna byggdes av östtyska arkitekter under 1950-talet. Nu är platsen ett exempel på hur Industrial Cool långtifrån är isolerat till Västvärlden. Så här beskrivs 798 Space på dess officiella webbplats:

Who are we?
798 Space is a new rising, avant-garde and trendy space that hosts high-level cultural, artistic and commercial activities. It can hold more than 1000 guests with ease: 1000 square meters and up to 9 meters high structural exhibition space + 300 square meters relaxing and eating space + contemporary art book shop + film and video showing area.

Petersson skriver om lokalerna som trendiga. “De ger en undergroundkänsla”. Här har äldre tillverkningsindustri ersatts av de så kallat kreativa industrierna. Denna typ av platser påminner om det som sker i till exempel Zollverein, Ruhr. Samtidigt är sammanhangen helt olika. Jag skulle gärna se närmre på framväxten av återuppståndna estetiserade fabriker i dagens Kina, och på spänningarna mellan en expanderande tillverkningsindustri och återbruket av äldre industri. Det finns all anledning att återkomma till detta i framtiden.

798 Space.

Torbjörn Peterssons artikel i Dagens Nyheter.

Ned Rossiter: Creative Industries in Beijing: Initial Thoughts. Artikel publicerad i tidskriften Leonardo, som delvis handlar om 798 Space.

Anna Sternbeck, student på IHR reflekterar över Fabrik 798.

I Oberhausen, en av orterna i Ruhr, finns en 117 meter hög gasklocka. Byggd 1929, förstörd under Andra världskriget, återuppbyggd 1949, tömd på gas i slutet av 1980-talet… efter några år en återuppstånden industribyggnad. Sedan 1994 är gasklockan ett spektakulärt rum där konstutställningar, konserter etc tar plats.

När jag sommaren 2007 var där visades en utställning med satellitbilder (Das Auge des Himmels) på gasklockans bottenplan. Ovanför fanns den permanenta ljud- och ljusinstallationen Light Sky av Christina Kubisch. Rymden i gasklockan, ljudets suggestiva kalla långa efterklang kombinerat med mörker endast upplyst av ljuspunkter högst uppe i den stora stålcylinderns tak gjorde ett starkt intryck. Hissfärden upp till taket i en inglasad hissbur utmed byggnadens insida var helt enkelt svindlande.

Filmen visar delar av en föreställning samt intervjuer med ljudkonstnären Ivo Bol i Gasometer Oberhausen. 2007 vann han tävlingen MONO, anordnad av German Association for Electroacoustic Music. Under två kvällar framförde han sitt verk Gasometer Universe.

Webbplats för Gasometer Oberhausen.