Industrial Cool

2,7 miljarder kronor. Det beräknas enligt en artikel i DN (6 maj 2008) vara kostnaden för att sanera 38 av Sveriges mest förorenade industriområden. Siffran är baserad på inventeringar som landets länsstyrelser har gjort. Gamla fabriker, från BT Kemi i Teckomatorp i söder till Stugsunds träimpregnering i norr, har lämnat spår som utgör stora miljö- och hälsoproblem.

Kontaminerade industrilandskap kallas med en engelsk term för brownfields, till skillnad från greenfields som är oexploaterad mark. Innan man överhuvudtaget tänker på eventuellt återbruk av industrimark, eller brownfields, är naturligtvis sanering nödvändig. När det gäller omvandlingen av brownfields till tilltalande postindustriella landskap har det amerikanska företaget D.I.R.T. Studio, drivet av Julie Bargmann gjort sig ett namn internationellt. De använder sig av en estetik som harmonierar med fenomenet Industrial Cool. På företagets webbplats beskrivs vad som motiverar deras arbete:

D.I.R.T. studio operates out of a love for the landscape, a concern for marginalized communities and an obsession with urban regeneration. We feel obligated, better yet, inspired to remake fallow Brownfields and derelict terrain into renewed landscapes of ecological and cultural production.

Ett av Bargmanns favoritexempel på lyckad återanvändning av förgiftade industriområden är Landschaftspark Duisburg Nord. Bakom omvandlingen ligger landskapsarkitekten Peter Latz.

Latz vill att de platser han arbetar med ska ha en narrativ dimension som kan berätta om miljöernas tidigare bruk. Även växtlighet har medvetet använts i omvandlingen. På vissa ställen ser man tydligt att träd och andra växter är planterade i ett mönster. På andra ställen växer de till synes okontrollerat samman med metallen och betongen.

Den förorenade marken har på olika sätt bearbetats för att bli ofarlig för besökare. Stora massor med arsenikmättad jord har fraktats bort. Andra delar av marken har förslutits för att förhindra läckage. De växter som medvetet har planterats i området har valts ut för att de antingen kan bidra till nedbrytningen av rester från den industriella driften, eller för att de trivs i just denna typ av ekologiska miljö. Tanken har dock hela tiden varit att förena de forna industriella konstruktionerna med ny grönska.

Latz har velat frångå en protektionistisk natursyn. I landskapsparken använder man sig av termen industrinatur, vilken betonar att den industriella aktiviteten har gett upphov till en sorts ny natur. I bästa fall är det denna typ av natur som förgiftad industrimark efter viss sanering kan ge plats för.

Artikeln i DN om sanering av giftiga industriområden.

D.I.R.T: Studio.

Teknikhistorikern Anna Storms doktorsavhandling ”Hope and Rust” som handlar om tre återbrukade industrier, varav en är landskapsparken i Duisburg.

Nine Inch Nails ger nu bort sitt kommande album The Slip. Detta band sorteras ofta in som industrimusik, även om frontfiguren Trent Reznor inte själv vill begränsa sig till detta fack. Det är inte första gången NIN ger bort sina album. Istället lanseras de i gratisversioner samt i påkostade varianter som trogna fans kan köpa. Genom att experimentera med distributionsformerna för sina alster tänjer NIN på reglerna i musikindustrin. Det är ett klart konstruktivt initiativ som luckrar upp de statiska positionerna i dagens skyttegravskrig om fildelning och piratkopiering.

Nine Inch Nails webbplats, med länk till det nya albumet.

Nej, det handlar inte om gamla borgruiner som ger gotiska associationer till vampyrer och greve Dracula. På Tudor Prisacarius webbplats Entropy har han som fotograf med hjälp av bilder försökt förstå de komplexa transformationsprocesser som landet genomgår.

Temat Industrial Ruins visar upp övergiven rumänsk industriinfrastruktur. Även på denna webbplats är ruinfotona vackra och ruinöst suggestiva. Men de går också att inkorporera i den närmast generiska industriruinestetik som idag har blivit så spridd på Nätet.

Det som gör att Prisacarius ruiner sticker ut från alla de urban exploration-gallerier som finns publicerade, är att han närställer ruin-gallerierna med andra teman som tolkar Rumänien av idag. Bredvid industri-temat kan man se bilder av till exempel Cityscapes, European Union, Nightlife, Rural Aspects of Urban Life och Satellite Dishes.

Det blir en tankeväckande mix av fotografiska teman, som gör Entropy till en fascinerande webbplats.

Entropy

I det återuppståndna koksverket i Zollverein finns ett litet pariserhjul, ”Solhjulet” (Das Sonnenrad). Hjulets rörelse tar passagerarna upp ovanför fabriken för att sedan föra ner dem i en utskuren bana genom batteriet av koksugnar.

Namnet solhjulet har det fått för att dess drift delvis sker med hjälp av kraften från en panel med solceller. Det i sammanhanget ganska blygsamma hjulet blir en kontrast till industrins gigantiska skala. Det står för något småskaligt och gripbart och blir ett lättfattligt element i en miljö präglad av ett nu avstannat maskineri som fick människor att känna sig små.

Solhjulet är också en symbol för hur alternativa energikällor som sol- och vindkraft ställs i kontrast till den smutsigare kolindustrin. På olika håll sker besläktade symboliska omladdningar. I Malmös hamnområden, där Kockums tidigare hade sin verksamhet, ersätts tillverkningsindustrin av högskola, bostäder, medieföretag och kontor. I delar av lokalerna brinner dock ännu svetslågorna. I några av hallarna tillverkar företaget EWP Windtower vindkraftverk.

Om Solhjulet i Zollverein får symbolisera delar av tillverkningsindustrins omvandlingar, så visar tillverkningen av vindkraftverk i Malmö på en annan sida av dagens utveckling. EWP Windtower är ett expanderande företag. Enligt en artikel i DN (22 december 2007) är det ett av stadens mest framgångsrika verksamheter. Ändå vill Malmö stad vräka företaget, eftersom man tycker att det inte passar med en tung industri i centrum. I DN-artikeln citeras Thomas Abrahamsson, VD för EWP Windtower:

- vi nämns aldrig i stadens officiella publikationer. Det är bara IT och upplevelseindustri som gäller.

Det visar på en utveckling som sker i en rad västerländska urbana områden. Städer vill ses som delar av en postindustriell värld präglad av upplevelseekonomi och nya branscher. Trots tillväxt och framgång associeras därmed mycket tillverkningsindustri med dåtiden. Detta är en av paradoxerna kring framväxten av fenomenet Industrial Cool. Samtidigt som tillverkningsindustrin estetiseras (Se denna tidigare post) så förknippas den med det förflutna. Detta ger upphov till krockar:

Branscher som i vissa sammanhang associeras med framtiden (förnybar energi) ses i andra sammanhang som traditionell tillverkningsindustri, vilken minner om industristäders förflutna mer än om en frammanad framtid av upplevelse- och kunskapsekonomi. Effektiv industriell tillverkning av vindkraftverk får inte plats i kvarter där ”the creative class” ska rymmas. På sätt och vis är det helt förståeligt, men samtidigt symptomatiskt för problematiken kring dubbelheten i Industrial Cool.

När man åker i det förhållandevis oproblematiska lilla solhjulet i Zollverein behöver man emellertid inte konfronteras med dessa frågor. Hjulet finns primärt till för att ge lustfyllda upplevelser bland de kallnade koksugnarna. Att det drivs av solceller ger det en aura av miljövänlig framtidssäkring. Men hjulet löser inte de praktiska problemen kring klimatfrågor och vad som är framtidens industrier.

Artikeln i DN om tillverkningen av vindkraftverk i Malmö.

I Sydsvenskan (2 maj) skriver Magnus Jiborn om hur förnybar energi expanderar i den till stora delar kolsvärtade kinesiska industrin. Det satsas på både forskning och produktion av miljövänlig energi, något som sällan framhävs i bilderna av den upphettade sydostasiatiska tillverkningsindustrin.

Idag öppnar lyxhotellet Nimb i Tivoli i Köpenhamn. I en nyrenoverad moriskt inspirerad byggnad satsas det på upplevelseproduktion med fokus på exklusivt boende och framförallt gourmetmat. I komplexet har Skånemejerier inrymt ett litet mejeri. Här görs bland annat ost av ekologisk mjölk. Det är ett exempel på hur välregisserad småskalig industri flyttar in i temaparkernas upplevelselandskap. Så här presenteras det lilla mejeriet på Nimbs webb-plats:

A complete dairy in the middle of Copenhagen where organic raw milk will be brought in from a Zealand farm on a daily basis. Here fresh milk will be bottled, butter will be churned, and yoghurt, fresh cheese and Funen smoked cheese will be produced. Visually the dairy will be open on all sides so that production can be observed continuously.

När jag hörde talas om Nimb gick mina associationer till iscensatta fabriker som Die Gläserne Manufaktur i Dresden, men även till manufaktur-romantiken i glashyttor, små whiskydestillerier eller mikrobryggerier. Nimb är ett gott exempel på hur småskalig industri iscensätts och hur olika typer av upplevelseproduktion konvergerar.

Nimbs webbplats.

Sydsvenskans webb-TV visar Nimb.

Artikel i Kvällsposten om Nimb.

När vi gjorde skivan IC1 lekte vi med definitionen av industrimusik. Vi frågade oss: Vad är egentligen industrimusik? Under många år har det tyska avant garde-bandet Einstürzende Neubauten fått representera musikstilen. Deras våldsamma 80-talsspelningar med vinkelslipar, borrmaskiner, eld och metall är legendariska.

När jag tillsammans med två kompisar i slutet av 80-talet besökte Hansa studios i Berlin tog vaktmästaren med oss på en rundtur. Han berättade hur bandet vid en skivinspelning hade släpat in en gigantisk oljetank i studion, ett otympligt musikinstrument som sedan med stort besvär hade tagits ur lokalen. Han visade hål och märken i dörrar och väggar som sades vara spår från inspelningssessioner. Men idag är Neubauten lite mer avvägda i sitt uttryck. Snart 30-årsjubilerar Blixa Bargeld och de andra bandmedlemmarna. Musiken har blivit mer lågmäld, ofta kärvt vacker istället för kaosartat utlevande.

Under årets turné Alles Wieder Offen frestas man att kalla musiken för mer postindustriell än industriell. Associationerna går till någon av alla återuppståndna fabriker, till Zollverein av idag mer än till åttiotalets smutsiga kolgruva. När Po Tidholm i DN (29 april) recenserar bandets konsert på Berns lyfter han, jämte musiken som vacker och mjuk, fram associationerna till det industriella: Scenen är enkelt dekorerad med stora orangeröda industrilampor i taket. Det ser ut som en fabrik.

Neubauten har idag blivit mer ett postindustriellt band än härförare av 1980-talets industrimusik. När industrimusiken snart fyller 30 har den blivit industrial cool.

Einstürzende Neubauten’s webbplats.

Hösten 2006 var jag i Beijing som deltagare vid ett internationellt symposium för konst och vetenskap, ett stundtals surrealistiskt möte mellan “Beijingsk” place marketing, kinesiska dignitärer, och inte sällan förvirrade konstnärer från olika delar av världen. Vid flera tillfällen talades det om 798 Space, ett utrymme för samtida konst, med utställningslokaler, restauranger etc. inrymda i en tidigare elektronikfabrik.

I dagens DN (27 april 08) skriver Torbjörn Petersson om konstverksamheten i det gamla fabriksområdet. Fabrikslokalerna byggdes av östtyska arkitekter under 1950-talet. Nu är platsen ett exempel på hur Industrial Cool långtifrån är isolerat till Västvärlden. Så här beskrivs 798 Space på dess officiella webbplats:

Who are we?
798 Space is a new rising, avant-garde and trendy space that hosts high-level cultural, artistic and commercial activities. It can hold more than 1000 guests with ease: 1000 square meters and up to 9 meters high structural exhibition space + 300 square meters relaxing and eating space + contemporary art book shop + film and video showing area.

Petersson skriver om lokalerna som trendiga. “De ger en undergroundkänsla”. Här har äldre tillverkningsindustri ersatts av de så kallat kreativa industrierna. Denna typ av platser påminner om det som sker i till exempel Zollverein, Ruhr. Samtidigt är sammanhangen helt olika. Jag skulle gärna se närmre på framväxten av återuppståndna estetiserade fabriker i dagens Kina, och på spänningarna mellan en expanderande tillverkningsindustri och återbruket av äldre industri. Det finns all anledning att återkomma till detta i framtiden.

798 Space.

Torbjörn Peterssons artikel i Dagens Nyheter.

Ned Rossiter: Creative Industries in Beijing: Initial Thoughts. Artikel publicerad i tidskriften Leonardo, som delvis handlar om 798 Space.

Anna Sternbeck, student på IHR reflekterar över Fabrik 798.

Den tjeckiske fotografen Václav Jirásek har i kollektionen Wanieck Factory tagit suggestiva svartvita bilder av en avvecklad fabrik i Brno. Ladislav Plch kallar fotografierna för ett “avskedsparty för den industriella eran”. Partystämning är väl emellertid knappast det man slås av när man ser bilderna som präglas av melankolisk stillhet. Det är hursomhelst en rad vackra bilder med vilka Jirásek sällar sig till skildrarna av övergivna fabriker och den industri som har flytt.

Václav Jiráseks webbplats.

I Oberhausen, en av orterna i Ruhr, finns en 117 meter hög gasklocka. Byggd 1929, förstörd under Andra världskriget, återuppbyggd 1949, tömd på gas i slutet av 1980-talet… efter några år en återuppstånden industribyggnad. Sedan 1994 är gasklockan ett spektakulärt rum där konstutställningar, konserter etc tar plats.

När jag sommaren 2007 var där visades en utställning med satellitbilder (Das Auge des Himmels) på gasklockans bottenplan. Ovanför fanns den permanenta ljud- och ljusinstallationen Light Sky av Christina Kubisch. Rymden i gasklockan, ljudets suggestiva kalla långa efterklang kombinerat med mörker endast upplyst av ljuspunkter högst uppe i den stora stålcylinderns tak gjorde ett starkt intryck. Hissfärden upp till taket i en inglasad hissbur utmed byggnadens insida var helt enkelt svindlande.

Filmen visar delar av en föreställning samt intervjuer med ljudkonstnären Ivo Bol i Gasometer Oberhausen. 2007 vann han tävlingen MONO, anordnad av German Association for Electroacoustic Music. Under två kvällar framförde han sitt verk Gasometer Universe.

Webbplats för Gasometer Oberhausen.

En vanlig syn i dagens svenska städer är äldre industriområden som rivs för att ge plats åt nybyggda bostäder. De centralt belägna tomterna kan bli attraktiva bostadsområden, och fabrikerna flyttar ofta till mer perifert belägna industriområden.

I Lund har det i ett antal decennier funnits en strimma industrimark utmed Södra vägen. De små fabrikerna i området Margretedal har nu fått ge plats åt just bostadshus. Bilden visar de sista vridna resterna av industribyggnaderna mot en fond av ny bostadsarkitektur.

Urbana exempel på försvunnen industri är idag betydligt vanligare än att byggnaderna återbrukas. När mängder av fabriksbyggnader rivs för att ge plats åt till exempel bostäder, kan dock de fabrikslokaler som återuppstår i ny skepnad få en vissa aura av exklusivitet.

Artikel i Sydsvenskan om några av de nybyggda bostadshusen i Margretedal.