Industrial Cool

Jag blir mer och mer fascinerad av gränslandet mellan medvetet och omedvetet skapande av estetiska intryck. I förfallna industrilokaler blir det tydligt hur nedbrytning och korrosion skapar mönster som har en påtaglig estetisk potential. Ställ detta mot platsspecifik konst eller gatukonst. Fundera på hur uppkomsten av mönster och effekt/affekt växer fram.
Graffiti och överhuvudtaget mycket gatukonst handlar om att tillföra något. Figurer placeras i nya sammanhang (se t.ex. Slinkachus små installationer). Eller så adderas nya mönster och lager av färg till olika miljöer. Jämför detta med förfallets mönster och det ruinösas estetiska kvaliteterna som “found art”.

Förfallet innebär en spänningsfylld komplexitet där lager skalas bort i oförutsägbara mönster och där organiska växtmassor etablerar sig och tar plats. Här kan man associera till romantikens tankefigurer. “Nature abhors order”. Men vems och vilken ordning talar vi då om?

Det finns en stimulerande komplexitet i gränslandet mellan det avsiktliga och det oavsiktliga, mellan det som läggs till och tas bort, mellan det som byggs upp och det som rivs ner. Jag kommer att tänka på Clay Ketters konst och hans undersökningar av byggnormer och standarder, av materials olika kvaliteter beroende på kontext, samt vad som händer då funktionella komponenter tas bort eller adderas till olika konstruktioner.
Läs mer om Clay Ketters utställning på Moderna museet.

Här är några av de artiklar som har skrivits om Industrial Cool-boken:

SAABS öde…
av Dan Hallemar i Expressen 15/3 2009.

Rosten vi dyrkar
av Johanna Paulsson i Dagens Nyheter 12/3 2009.

När rost blir inne
av Per Eeg Olofsson i Lokaltidningen 21/1 2009.

Ruinromantik
av Tina Persson i Smålandsposten 17/1 2009.

Ny bok: Industrial Cool
av Emma Stenström i Kulturekonomi 6/12 2008.

Vad händer när den övergivna industrins föremål och fragment flyttas in i en hemmiljö? En gång funktionella föremål och komponenter kan bli till dekorativa objekt.
Att leta upp det övergivna och av tidens tand anfrätta, för att inkorporera det i ett nytt sammanhang kan ha en estetisk potential. Att se det sköna i föremål som lyfts in i ett nytt sammanhang ger associationer till Duchamp, dada eller kanske Damien Hirst. Kalla det ready mades, junk art eller commodity sculpture. Jag kallar det i detta sammanhang för Industrial Cool som heminredning. Det skönt rostiga eller industrins massproducerade funktionella komponenter kan bli fascinerande dekorativa när de flyttas in i en hemmiljö. Ett potentiellt mode för dessa tider av industriell lågkonjuktur.

Jag har för mig själv formulerat några regler för detta återbruk.

1. Föremålen ska tas ur sitt tungt industriella sammanhang och avlägsnas från sina ursprungliga funktioner. Istället ges de nya dekorativa värden och kan även få nya funktioner

2. Föremålen ska i möjligaste mån vara obearbetade av den som finner och återbrukar dem.

3. Föremål som väljs ut får gärna vara formade och färgade av naturens åldringsprocesser

Denna typ av återbruk är en sorts motpol till genomdesignade nyproducerade föremål präglade av strömlinjeformad användbarhet och trendkänsligt formspråk. Detta återbruk är hållbart och framförallt gratis.

Jag antar att det i tomma fabriker och övergivna industriområden finns ett enormt antal potentiella föremål som väntar på att återbrukas. Ge mig gärna exempel på hur den övergivna industrins föremål kan pryda en hemmiljö.

På onsdag 25/2 kl 19 presenterar jag några tankar om industriruiner för föreningen Industrihistoria i Skåne. Föredraget tar plats i Teknikens och sjöfartens hus i Malmö, och är öppet för intresserade. Läs mer här.
Föredraget blev inställt p.g.a. sjukdom. Eventuellt ges det ett nytt tillfälle.

Igår (090212) rapporterade en rad medier om hur IT-jätten Google hade köpt Stora Ensos pappersbruk i finska Fredrikshamn. I det gamla bruket kommer det att inrättas en datacentral. Köpet är ett utmärkt exempel på hur gammal industri återuppstår. Det ska bli intressant att se hur Google kommer att ta den industriella fastigheten i anspråk. En bekant skämtade att: “nu ska Google skriva ut hela sitt sökindex”.
För den lilla orten i östra Finland innebär etableringen en god nyhet. Som platsmarknadsföring har det definitivt redan genererat positiva resultat. Vilka utanför Finland hade tidigare hört talas om Fredrikshamn eller bruket i Summa?

Läs Hufvudstadsbladets artikel om köpet. Tidningen publicerar också enkäten “Går Finland från industrisamhälle till informationssamhälle?”.

Den 27e januari sprängdes den nästan 40 meter höga tegelskorstenen till det som en gång var Hököpinge sockerbruk. När skorstenar, dessa symboler för 1900-talets industrialism, sprängs lockar de ofta åskådare. Så även i detta fall. Flera hade sökt sig till det gamla bruket för att se tegelmassorna med ett muller falla till marken. I en tidigare post har jag reflekterat över fabriksskorstenars symboliska betydelse.
Läs om sprängningen i Sydsvenskan.

I januari fylls de smala vägarna norr om Lund av tung lastbilstrafik och fullastade traktorekipage. Ekipagen är alla fullastade med betor på väg till sockerbruket i Örtofta. Här blir betorna till råsocker som sedan omvandlas till olika produkter i raffinaderiet i Arlöv. Denna produktion präglar under hela hösten och en bra bit av vintern den lilla byn. Några veckor till pågår kampanjen, därefter står maskineriet stilla tills årets betskörd efter sommaren kan transporteras hit.

Frågan är hur länge denna produktionscykel kommer bestå. Produktionen är kraftigt subventionerad av EU, i syfte att skydda denna näring från den konkurrenskraftiga sockerrörsproduktionen i andra delar av världen. Men nu medan socker produceras här är det ett mäktigt skådespel som tar plats. Suggestivt belyst rök och ånga omsluter en tungt maskinell aktivitet. Från visst avstånd och under klara kalla vinternätter närmar vi oss det David E. Nye kallar för Industrial Sublime.

För att läsa om sockerindustrins utveckling i Skåne är rapporten Den skånska livsmedelsindustrin (2005) utgiven av Regionmuseet i Kristianstad och skriven av Henrik Borg en god källa.

I den lilla orten Dalby knappt tio kilometer öster om Lund startades under 1940-talet en fabrik som tillverkade lättbetongmaterialet Siporex. Numera är produktionen nedlagd. Delar av lokalerna känns övergivna, men Siporex fastigheter AB hyr ut delar av anläggningen med ambitionen att skapa en vital företagsby. Vid ett besök i mitten av december slogs jag av några intressanta formmässiga möten.

Man kan leka med tanken att vi här möter nån sorts närmast slumpmässigt genererad fabrikskubism.

En av tiden anfrätt modernism präglad av vardagsförfallets patinering som möter nya blanka funktionella objekt.

Besöket vid Siporexfabriken gjorde jag tillsammans med Niklas Ingmarsson, 1e antikvarie vid Kulturen i Lund. Besöket var del i ett nystartat projekt som jag har all anledning att återkomma till.

Nu är boken om IC klar. Den 1 december finns boken tillgänglig via bokhandeln. Redan nu finns den emellertid på webben. Boken har fått ett eget soundtrack, och kompletteras av bilder i tre tematiska gallerier.

Weimar, en stad och ett världskulturarv beläget i forna Östtyskland. Staden är mest känd för att kulturikoner som Schiller, Goethe, Nietzsche och Liszt har levt eller verkat här, liksom för att vara vaggan till Bauhaus-skolan. Stadens pittoreska arkitektur frammanar föreställningar om finkulturella anor, tysk poesi, kammarmusik och 1700-tal. Men på plats i staden märker man också andra sidor.

Utmed den lilla flod som rinner genom orten har mindre industrier varit belägna. Nu är de nedlagda. Designstudios och bostäder i ruffiga lokaler känns som en intressant kontrast till stadens mer officiella image som kulturarvsreservat.

I några lokaler som tidigare var ett elverk huserar E-werk, en kulturorganisation som organiserar teater, musik och film. Bland annat arrangeras videokonstfestivalen Backup.

Den patinerade industriarkitekturen kändes som ett spänningsskapande alternativ till den bild som annars mestadels ges av staden.

E-Werk.