Industrial Cool

Från vägen mellan Taivalkoski och Posio i mellersta Finland skymtar plötsligt en naken bergvägg mellan de vidsträckta gran och tall-landskapen. En oskyltad men för dessa områden ovanligt bred väg viker av från landsvägen. Vägen är täckt med svarta stenfragment. Efter att ha kört ett tag möts man av ett öppet landskap, en artificiell och människoskapad öppning i skogslandskapet. Till vänster, nedanför en sluttning syns två stora gråsvarta högar. En ensam gul hjullastare står nedanför högarna. Den avtecknar sig tydligt mot den mörkt spräckliga marken. Det svarta är järnmalm, och området är det nedlagda dagbrottet Mustavaara.

På denna plats bröts fram till och med 1986 vanadium, titan och järnmalm. När gruvan togs i drift 1975 stod den för 10 % av världsproduktionen av vanadium. När den i mitten av åttiotalet lades ner var det på grund av låga metall och mineralpriser och därmed låg lönsamhet. Efter nedläggningen revs alla byggnader som hörde till den industriella anläggningen. Kvar blev själva dagbrottet samt den stora dammen för lakvatten. Där en gång en byggnad hade stått fanns nu enbart en stor sluttande betonggrund som vittnade om tidigare infrastruktur.

Mustavaaara är en försvunnen industri. Så till vida att de materiella lämningarna antingen har deponerats eller återvunnits på andra platser än där de en gång har brukats. Ett stort antal europeiska industrianläggningar har monterats ner, och delar och komponenter har i stor utsträckning återanvänts på andra platser. Hela fabriker har flyttats till andra delar av världen.

Paradoxalt nog har efterfrågan på dessa anläggningar ökat igen. Högre råvarupriser kan åter göra det lönsamt med gruvdrift. I Mustavaara, liksom vid en rad andra nedlagda gruvor, prospekteras det igen. Kanske väcks det gamla dagbrottet till industriellt liv? Idag är det dock ett exempel på försvunnen industri, som visar hur rester från den mänskliga infrastrukturen har blivit del av en postindustriell natur med sin egen skönhet.

Prospekteringen vid Mustavaara utförs av företaget Adriana Resources.

När Doris Salcedo erbjöds att göra ett verk för Tate Modern i London (9 oktober 2007 - 6 april 2008) var hon den första konstnär som handgripligen gav sig på byggnadens fysiska struktur. I den gigantiska turbinhallen, denna återbrukade fabrikslokal, lät hon betonggolvet delas av en spricka. Byggnaden såg ut att krackelera. Så här beskrivs verket med namnet Shibboleth, på museets webbplats:

Doris Salcedo’s Shibboleth is the first work to intervene directly in the fabric of the Turbine Hall. Rather than fill this iconic space with a conventional sculpture or installation, Salcedo has created a subterranean chasm that stretches the length of the Turbine Hall. The concrete walls of the crevice are ruptured by a steel mesh fence, creating a tension between these elements that resist yet depend on one another. By making the floor the principal focus of her project, Salcedo dramatically shifts our perception of the Turbine Hall’s architecture, subtly subverting its claims to monumentality and grandeur. Shibboleth asks questions about the interaction of sculpture and space, about architecture and the values it enshrines, and about the shaky ideological foundations on which Western notions of modernity are built.

Sedan går man vidare med att se kopplingar till arvet av rasism och kolonialism som låg bakom moderniteten. Dessa kopplingar tycker jag i detta fall känns en aning långsökta. Men som ett verk vilket tar sig an modernitetens rumsligheter och återuppståndna fabriker är det tankeväckande och inspirerande. För mig var den noggrannt konstruerade sprickan en kommentar till framväxten av återbrukade fabriker, interventioners betydelse, nostalgi för moderniteten liksom det hala och svårfångade patina-konceptet.

Det var också fascinerande att se hur sprickan i denna kyligt monumentala byggnad skapade en flyktig men lekfull gemenskap mellan besökarna som på olika sätt rörde sig kring det långsträckta hålrummet. Människor hoppade över sprickan, de satte sig i små grupper utmed dess kant, och de tittade ner i den. På detta sätt kom verket paradoxalt nog mer att representera gemenskap än splittring.

Tate Modern om Shibboleth.

I skildringar av industriruiner och övergivna fabriker betonas ofta den oordning som växer fram när den mänskligt konstruerade ordningen i lokalerna upphör. Kulturgeografen Tim Edensor, som i boken Industrial Ruins skriver om vad som händer med fabriker som har blivit ruiner, menar att industriruinen besitter en potential för samhällskritik. Enligt Edensor har ruinerna en kapacitet att frammana surrealistiska kollage som kan fungera som kritiska kommentarer till dagens kommersiellt välordnade konsumtions- och produktionsmiljöer. Ruinerna blir en sorts motsats till välordnade kommersiella miljöer präglade av sortering och design.

Olika typer av ruiner har genom historien haft skiftande roller. I vissa sammanhang har de setts som kommentarer till det omgivande samhället. Det kan emellertid finnas en risk i att alltför tydligt skapa en dikotomi mellan industriruinernas oordning och det välordnade i aktiva fabriker och underhållna urbana miljöer. Även i fortfarande aktiva industrier pågår det en ständig kamp mot förfallet. I en anläggning som Die Gläserne Manufaktur (se länk till höger) måste man ständigt putsa och underhålla för att upprätthålla känslan av nyhet och fräschhet. Men med tiden kommer även i denna miljö, i detta extrema exempel på välordnad sortering och regisserade processer smyga in tecken på förfall.

I äldre industrier finns sönderfallet ännu närmre. I ett av de sydsvenska sockerbruk där vi genomförde ett av de industrial cool-relaterade konstprojekten fanns det tydliga tecken på hur förfallet hade fått husera i delar av en anläggning, medan andra delar var skinande rena. I stort sett alla fabriker jag har besökt eller arbetat i har denna dubbelhet funnits. Delar av anläggningarna har under vissa perioder inte brukats fullt ut. I dessa delar spred sig oordningen och förfallet. Industriruiner finns som del av många aktiva fabriker, något som gör Edensors dikotomisering en aning problematisk.

Vardagsförfallet finns naturligtvis inte bara i fabriker. Om vi ser oss omkring så ser verkligheten annorlunda ut än i skildringarna i alla de design-, mode-, inrednings-, arkitektur-, livsstils-magasin som fyller hyllorna i tidningsbutiker. Det kan vara värt att betona den allestädes närvarande glidande skalan mellan underhåll och förfall.

Vardagsförfallet och det alldagligt anfrätta är fokus för några olika svenska bloggar och web-platser. I bilder och reportage visas det slitna och kantstötta på olika platser upp. Det är ju de facto oftast så världen ser ut.

På webb-platsen Det sanna Sverige – Folkhemmet i fritt fall publiceras bilder från olika delar av Sverige, bilder som vittnar om vardagens (ofta triviala) materiella förfall. Magnus Eriksson och Jesper Lewén, som ligger bakom web-platsen, skriver om initiativet:

Skulle du känna igen badhuset i Eskilstuna om du fick se en bild av det? Biblioteket i Vingåker? Märsta Centrum? Trodde väl inte det. Stora delar av vårt land ligger i medieskugga men nu riktar vi strålkastarna bort från Stockholms innerstad, bort från prunkande stadsparker, bort från kommunala skrytbyggen och mot det sanna Sverige. Ett land utan större likheter med det som presenteras i turistbroschyrerna.

I bloggen Residuer ”om sådant som blev kvar” får vi följa med på små bildreportage till orter och platser där förfallet frodas. Denna blog ligger i gränslandet till den typ av fotoreportage som finns på Jan Jörnmarks Övergivna platser samt på bloggen Rostsverige (se länkar till höger).

Det är ofta på webbens flyktiga virtuella platser som vi hittar estetiserande betraktelser och humoristiska reflektioner över den bastanta men ofta ack så bångstyriga materialitet vi i vardagslag omges av.

Förlagets information om Tim Edensors “Industrial Ruins. Space, Aesthetics and Materiality” (2005).

Ett exempel på hur sönderfallet helt har ersatt underhållet är temat i produktionen Hästhagen - Ett monument över ett samhällsmisslyckande. Det är ett examensjobb i journalistik och multimedia vid Södertörns högskola av Sofia Eriksson och Patrik Lange (HT 2007. Den flash-baserade produktionen är ett samarbete med SVT vilken skildrar spelet kring hur ett bostadsområde i bruksorten Söderfors under många år förfaller innan grävskoporna sätter tänderna i den armerade betongen.

Under rubriken “Gammal industrirock rostar aldrig” skriver Johanna Paulsson i DN (3 juni 2008) om industrirockarna i Throbbing Gristle. Under festivalen Primavera Sounds i Barcelona gjorde bandet en av sina två konserter under året.

I slutet av 1970-talet skapade det brittiska bandet genom sitt skivbolag Industrial records det som kommit att kallas för industrirock (industrial). Throbbing Gristles musik har aldrig varit någon hyllning till det industriella, utan snarare en sorts mörka skildringar av ett samhälle präglat av exploatering och alienation. Andra band med namn som Cabaret Voltaire, Einstürzende Neubauten, Klinik, Ministry, Skinny Puppy med flera har skapat hårda, mörka och ominösa ljudbilder vilka har sorterats in som industrimusik. Musikstilen har ofta andats skräck och ångest och flera av de band som kommit att sorteras in i genren har haft en provokativt våldsam image, ibland med ockulta inslag. Det har samtidigt funnits med ett element av lust i musiken som kan liknas vid hur smärta och njutning förenas i sadomasochistisk sexualitet.

Industrimusiken kan i hög grad ses som ett slags (im-)populärkulturell kritik av det industrialiserade samhället, och termen industri har genom de olika industrimusikbandens estetik kunnat associeras till såväl destruktivt tanklös slit-och-släng-konsumtion som till Nazitysklands hänsynslöst industriella avrättningsanläggningar. Men musiken har inte bara en kritisk potential, den upplevs av många som suggestiv.

I artikeln och intervjun i DN konstaterar en av bandmedlemmarna (Peter “Sleazy” Christopherson): –När vi startade bandet utmanade vi dåtidens ljudlandskap. Olyckligtvis har det musikaliska klimatet inte förbättrats de senaste trettio åren, så även om vi gjorde samma sak i dag skulle det fortfarande vara utmanande.

Throbbing Gristle har behållit sin utmanande högljudda stil. De berättar roat hur de under soundcheck lyckades provocera en ljudtekniker med ett så brutalt gitarrljud att han bad dem “testa gitarren istället”. Man kan jämföra med bandet Einstürzende Neubauten, vars stil ofta också kallas för industrimusik eller industrirock. De har valt att istället närma sig det extremt lågmälda. Deras album från 2000 benämnt “Silence is Sexy” signalerar inriktningen. Både tystnad och högt brutalt ljud kan vara såväl provocerande som suggestivt.

För en intressant genomgång av de estetiska förhållandena mellan tystnad och oljud, se Douglas Kahns bok Noise Water Meat - A history of sound in the arts (2001, MIT Press).

Länk till artikeln i DN om Throbbing Gristle.

I dagens Sydsvenskan (i juni 2008) kan man läsa den sjätte delen i serien Kollektivet. Här skildras hur fem familjer gör om en fabrikslokal i Malmöstadsdelen Kirseberg till bostäder. Byggledaren Bobby Sakovitch säger att det är ett speciellt bygge, en utmaning: -Det är lättare att bygga nytt. Vi kallar sådana här hus för överraskningsarbeten, man vet aldrig vad som dyker upp. Trots att denna typ av renoveringar kan vara svårare än nybygge så finns det en lockelse i att göra om grova industrilokaler till bostäder.

En bokklassiker som handlar om detta tema är Sharon Zukin’s Loft Living (1988). Där skriver hon om hur bostäder i New York under flera decennier har gjorts om till boende laddat med kulturellt kapital. Det finns otaliga konstnärsateljéer och liknande miljöer i renoverade innerstadsfabriker i filmer och serier som utspelar sig i den amerikanska storstaden.

Zukin skriver att en central faktor när den industriella estetiken domesticeras är just tiden. ”People find art in industrial forms when their industrial use appears to become obsolete. Like Gothic ruins in the nineteenth century, artifacts of the Industrial Age now inspire nostalgia for the past” (s. 73). Hon påpekar också att det som har tagits ur bruk efter en tid kan få en viss tjuskraft. Denna tjuskraft är en faktor när man väljer att återbruka gamla industrilokaler, något som förmodligen också har spelat in när man valt att skapa det kollektiva boendet i Kirseberg.

Artikel i Sydsvenskan om ombyggnaden av fabriken i Kirseberg (del 6).

Zukin, Sharon. 1988: Loft Living. Culture and Capital in Urban Change. New Brunswick: Rutgers University Press.

Magasinet Better Homes and Gardens quiz: “Is Loft Living Right For You?

Fabriksskorstenar som faller har blivit den visuella symbol som framförallt har fått beteckna industriell nedläggning och strukturomvandling. I den återuppståndna kolgruvan och koksverket Zollverein har några skorstenar fallit. Andra står kvar. I koksverket kan man gå in i rökgångarna under en av skorstenarna. Här är det numera svalt och fuktigt. Det dunkla utrymmet och de välvda tegelväggarna för tankarna till katakomber och källargångar. Inifrån rökgångarna kan man se upp genom den 90 meter höga skorstenen. I en liten cirkel högt ovanför lyser himlen. Att kunna stå här i hjärtat av ett nu stilla och tyst maskineri förstärker känslan av att befinna sig i ett postindustriellt tillstånd.

Numera muras det sällan upp fabriksskorstenar, i alla fall inte för industriell drift. Tegelskorstenar som för tankarna till fabriker har däremot blivit ett tema som konstnären Jan Svenungson använder sig av. Sedan 1992 har han uppfört åtta konstverk i form av fristående skorstenar. I bland annat Stockholm, i Sydkorea, i Finland och Tyskland har skorstenarna murats upp. De dyker upp omgivna av träd och i mitten av vattendrag. Vid Wanås slott i Skåne är skorstenen insprängd mellan högresta bokstammar. I Motala stöm, mitt i det återbrukade Industrilandskapet i Norrköping står skorstenen som en accent till det intilliggande Arbetets museum. Här drog verket 1999 igång en diskussion om konstens roll i samhället. Stiger skorstenen upp ur vattnet eller sjunker den? Svenungsons skorstenar är en slags surrealistiska symboler för industriell drift som inte finns. De är inte sotiga och inte heller avsvalnade eftersom de aldrig värmts av rökgaser. De kan sägas representera ett svalt (coolt) förhållningssätt till 1900-talets industrisamhälle, då murade tegelskorstenar uppfördes som funktionella fabrikstorn och högdragna fallosar som besvärjde framtiden.

Bredvid Alvar Aaltos iögonfallande silo i Toppila har en annan byggnad redan återbrukats. Det är inget särskilt spektakulär användning som här tar plats. Här huserar lågprisvaruhuset Halpa-Halli (ungefär: billiga hallen). Vissa spår av husets tidigare funktion samsas nu med affärens färgglada lågprisprofil. Allt återbruk av tidigare industrimiljöer handlar inte om att nya exklusiva inrättningar flyttar in.

I Toppila, en stadsdel i finska Uleåborg, står delar av ett pappersbruk kvar. En silobyggnad, med en spektakulär form står och förfaller mitt i ett relativt nybyggd bostadsområde. Fabriken ritades en gång av Alvar Aalto, nu väntar byggnaden på eventuellt återbruk eller rivning. Det har spekulerats i olika nya användningsområden för betongbyggnaden. Senast jag hörde något fanns det planer på att bygga om den till kyrka.

Den första film som visades för en publik var bröderna Lumiéres film “Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon” (La Sortie des Usines Lumière à Lyon) 1895. Filmen var kort, 45 sekunder, och visade hur de anställda vid fabriken efter en arbetsdag gick ut genom fabriksgrindarna.

Lumiéres film blev för några år sedan utgångspunkten för den tyske filmaren Harun Farockis film “Arbeiter verlassen die Fabrik” (Arbetarna lämnar fabriken). Han inspirerades av Lumiéres film och letade upp filmklipp där arbetare i olika sammanhang har filmats medan de har lämnat olika fabriker. Farockis film är en sorts meditation över 1900-talets industrialism.

I Lumiéres film användes arbetarnas sorti som ett sätt att visa på rörelsen i det nya mediet. Först efteråt, menar Farocki, har man kopplat samman denna sekvens med större frågor om samhälle och industrialism. Såhär i början av 2000-talet kan sortierna symbolisera industrins nedgång i Västvärlden, och framväxten av föreställningar om ett postindustriellt samhälle.

Länkar:
Artikel av Farocki i Senses of Cinema om Workers leaving the Factory.

2,7 miljarder kronor. Det beräknas enligt en artikel i DN (6 maj 2008) vara kostnaden för att sanera 38 av Sveriges mest förorenade industriområden. Siffran är baserad på inventeringar som landets länsstyrelser har gjort. Gamla fabriker, från BT Kemi i Teckomatorp i söder till Stugsunds träimpregnering i norr, har lämnat spår som utgör stora miljö- och hälsoproblem.

Kontaminerade industrilandskap kallas med en engelsk term för brownfields, till skillnad från greenfields som är oexploaterad mark. Innan man överhuvudtaget tänker på eventuellt återbruk av industrimark, eller brownfields, är naturligtvis sanering nödvändig. När det gäller omvandlingen av brownfields till tilltalande postindustriella landskap har det amerikanska företaget D.I.R.T. Studio, drivet av Julie Bargmann gjort sig ett namn internationellt. De använder sig av en estetik som harmonierar med fenomenet Industrial Cool. På företagets webbplats beskrivs vad som motiverar deras arbete:

D.I.R.T. studio operates out of a love for the landscape, a concern for marginalized communities and an obsession with urban regeneration. We feel obligated, better yet, inspired to remake fallow Brownfields and derelict terrain into renewed landscapes of ecological and cultural production.

Ett av Bargmanns favoritexempel på lyckad återanvändning av förgiftade industriområden är Landschaftspark Duisburg Nord. Bakom omvandlingen ligger landskapsarkitekten Peter Latz.

Latz vill att de platser han arbetar med ska ha en narrativ dimension som kan berätta om miljöernas tidigare bruk. Även växtlighet har medvetet använts i omvandlingen. På vissa ställen ser man tydligt att träd och andra växter är planterade i ett mönster. På andra ställen växer de till synes okontrollerat samman med metallen och betongen.

Den förorenade marken har på olika sätt bearbetats för att bli ofarlig för besökare. Stora massor med arsenikmättad jord har fraktats bort. Andra delar av marken har förslutits för att förhindra läckage. De växter som medvetet har planterats i området har valts ut för att de antingen kan bidra till nedbrytningen av rester från den industriella driften, eller för att de trivs i just denna typ av ekologiska miljö. Tanken har dock hela tiden varit att förena de forna industriella konstruktionerna med ny grönska.

Latz har velat frångå en protektionistisk natursyn. I landskapsparken använder man sig av termen industrinatur, vilken betonar att den industriella aktiviteten har gett upphov till en sorts ny natur. I bästa fall är det denna typ av natur som förgiftad industrimark efter viss sanering kan ge plats för.

Artikeln i DN om sanering av giftiga industriområden.

D.I.R.T: Studio.

Teknikhistorikern Anna Storms doktorsavhandling ”Hope and Rust” som handlar om tre återbrukade industrier, varav en är landskapsparken i Duisburg.